Det är Finland ensamt som ska avgöra huruvida Finland ska bli medlem i Nato eller inte. Detta ­uppenbara faktum har bland annat nyligen slagits fast av president Sauli Niinistö. ”Finland och Sverige fattar sina egna beslut om ett eventuellt Natomedlemskap”, sade presidenten till Ilta-Sanomat i lördags som en kommentar till den färska Natoutredningen i samband med sitt besök i Stockholm med anledning av det kungliga födelsedagsfirandet. Det uppenbara är inte nödvändigtvis den slutliga utgången. Även i Sverige pågår en intensiv debatt om Natomedlemskapets vara eller inte vara med ett tydligt paradigmskifte – från att i åratal viftats bort som en ickefråga av Socialdemokraterna finns ett medlemskap nu i alla fall som en option på en betydligt bredare politisk bas än tidigare. Och samtidigt som man både i Finland och Sverige betonar suveräniteten och att var nation fattar sina egna beslut talar snart sagt alla om samstämmighet och att länderna bildar gemensam front – vare sig detta innebär ett beslut om en medlems­ansökan eller att stå utanför. Det sägs också i klartext i utredningen, ”Finland och Sverige har vägande skäl att fatta samma ­säkerhetspolitiska beslut. Om bara ena landet går med i Nato lider det andra landet.” Utredningen är välkommen då den så påtagligt konkretiserar Natofrågan och tvingar fram en diskussion bortom detta eviga om att ”Finland håller dörren på glänt för Nato”. Det är så småningom dags att bestämma sig för huruvida man alls tänker knacka på Natodörren. En anslutning skulle självklart förändra Finlands utrikespolitiska ställning i grunden. Efter att ha glidit över från neutralitet till alliansfrihet skulle Finland med en gång markera sin position som västallierad. Mycket av detta är formaliteter. Hur mycket vi till synes än hukade för Kreml under kalla kriget spelade vi länge under täcket med USA, alliansfriheten har inte hindrat Finland från Natopartnerskap eller att samordna militär teknik med USA och Nato. Redan Finlands beslut om att gå med i EU var en markering åt samma håll, för många var det just den dimensionen som vägde då de valde att rösta ja. Eller som general Ehrnrooth fångade EU-diskussionen i en mening då han i radio sade ”Man talar om arealstöd för gurkor då det handlar om rikets säkerhet”. Den höjda temperaturen i Natofrågan är en ­direkt följd av Rysslands ändrade roll med annekteringen av Krimhalvön, kriget i östra Ukraina och påtagligt ökade militära aktivitet i Östersjöområdet. Tanken på att kommunismens genomklappning och Sovjetunionens sönderfall skulle ha lagt grunden för fred i Europa visade sig vara en illusion. Även om det finns klara överdrifter i utmålandet av ett nära förstående krigshot är tecknen illavarslande nog för att man allvarligt ska se över beredskapen. Det bästa försvaret är naturligtvis freds- och förtroendebyggande arbete och öppna relationer. Personliga relationer och fungerande kontakter mellan representanter för den högsta statsledningen minskar riskerna för fatala missförstånd. De satsningarna får inte försummas – samtidigt ska den aktiviteten inte invagga någon i falsk trygghet. Vi behöver ett trovärdigt försvar, och det kan vi knappast klara av om vi står ensamma. Huruvida det räcker med ett nära samarbete med Sverige eller kräver att vi ansluter oss till Nato måste diskuteras utan att utesluta något alternativ. Klyftan – eller en av klyftorna – i den finländska Natodiskussionen går i Rysslands reaktion på ett medlemskap. • Ett Natomedlemskap skulle provocera Ryssland vilket skulle utgöra ett hot mot vår säkerhet. • Vår säkerhet är hotad och ett Natomedlemskap är den enda säkerhetsgarantin. Självklart skulle Ryssland uppfatta en medlemsansökan som en provokation. Arbetsgruppens bedömning är att en ansökan skulle leda till en allvarlig men temporär kris med Ryssland. Det ledde till stora rubriker i svenska medier när den ryske utrikesministern Sergej Lavrov förra veckan i en DN-intervju hotade med att Ryssland skulle vidta ”nödvändiga militära åtgärder” om Sverige gick med i Nato. Enligt en uppdatering några dagar senare (30/4) i DN avser detta enligt ryska statliga nyhetsbyrån Ria Novosti en kraftig utbyggnad av stridskrafterna i nordvästra Ryssland nära Sveriges landgräns och att både ytfartyg och ubåtar i Östersjön skulle bestyckas med kryssningsmissilen ”Kaliber”. Tre reflexioner: • ”Nordvästra Ryssland nära Sveriges landgräns” är också nära Finlands landgräns. • Det ryska hotet verkställs oavsett om också Finland lämnar in en ansökan. • Lavrovs utspel är inte oväntat. Självklart höjer Ryssland beredskapen om Nato flyttar ett eller två steg österut. Hotet är en gammal nyhet, det intressanta är att tanken uttalas högt. Å andra sidan: Ryssland har redan nu, utan att ­vare sig Sverige eller Finland sökt om medlemskap gjort betydande utbyggnader av sitt nordvästra försvar. Den andra punkten ovan visar på omöjligheten att gå skilda vägar i Natofrågan. Den enes beslut påverkar oundvikligen den andre. Ett ensamt Finland i kläm mellan Ryssland och Nato vore ett mardrömsscenario.