Republikens president Sauli Niinistö besökte tillsammans med sina nordiska statsmannakolleger Vita huset i fredags. Finländska statsbesök i USA är inte vardagsmat, senast var det Tarja Halonen som träffade George W. Bush i april 2002. Både Niinistös färska besök och Halonens m­öte med Bush kan ändå betecknas som rutin­mässiga – det epitetet gällde verkligen inte för U­rho K­ekkonens besök hos John F. Kennedy 1961. E­ller jo, s­jälva besöket var protokollärt och vänskapligt och en försiktig markör om att Finland i USA hade en vän i viken. Den vännen höll sig, i all­a fall o­fficiellt, på diskret avstånd då en utrikes­politisk bomb detonerade under besöket. Presidenten informerade­s mitt under pågående besök om att Sovjet­unionen lämnat en not till Finlands ambassadör i Moskva med krav på att omförhandla och förlänga VSB-­avtalet. I noten hänvisade Sovjetunionen till ”reaktionära krafter” och ”motståndare till president Kekkonen” som motsätter sig ett fredsavtal med Tyskland och vill ”berättiga tysk militarism och revanschism”. Noten ledde till upplösning av riksdagen och till att den tilltänkta utmanare, Olavi Honka, drog tillbaka sin kandidatur. Någon sådan dramatik har vi dessbättre inte upplevt sedan dess. Men orosmolnen har hopat sig över Östersjön även den senaste tiden. Ukrainakrisen må ha t­onat ned en smula, men problemen består liksom EU:s sanktioner med anledning av annekteringen av Krim. Detta betonade också de nordiska ledarna i sitt möte med Obama. Ukrainakrisen har inneburit en upptrappning av spänningen som också avspeglas i ökad militär aktivite­t på Rysslands nordvästra flank med truppförflyttningar och intensifierad verksamhet i Östersjön, både till havs och i luften. Det är ingen händelse att man samtidigt ocks­å diskuterar Natomedlemskap och talar om ökat militär­t samarbete mellan Finland och Sverige. Några konkreta deklarationer eller stora utspel resulterade det nordiska statsbesöket inte i, och det var heller inte väntat. På agendan fanns förutom säkerhetspolitik invandring, terrorism och klimat­förändringen. Trots att de riktigt stora utspelen saknades var detta ett viktigt möte. Sauli Niinistö iklädde sig – och Finland – rollen som brobyggare. Mellan raderna kunde man i eldskrift läsa att bugningen mot USA inte betyder att man vänder aktern mot Ryssland. Niinistö framhöll betydelsen av dialog med Ryssland, samtidigt som han sade att Finland är stolt över den långvariga och täta vänskapen med USA och att vi har förbundit oss att ytterligare stärka detta kompanjonskap. Obama i sin tur betecknade de nordiska länderna som en stormakt som tar ett större ansvar för till exempel krishantering än vad deras storlek förutsätter. Besöket i Washington har väckt större uppmärksamhet i Finland än hos våra nordiska grannar, och förmodligen ses besöket som mer betydelsefullt här än hos dem. Ingen av de andra nordiska länderna behöver någon bekräftelse om att de tillhör väst; för Finland spökar fortfarande kalla kriget, VSB-pakten och skuggan efter notkrisen. Därför var besöket viktigt, därför var det också viktigt att president Niinistö ingick i ett nordiskt sammanhang då man möttes i Vita huset. Finlands främsta identitet – utom den egna – är nordisk.