Dagens Österrike är inte ens en skugga av sin forna storhet. Första världskriget reducerade dubbelmonarkin och kejsardömet Österrike-Ungern som en gång på sina nästan 700 000 kvadratkilometrar bland annat omfattade dagens Tjeckien, Slovakien, Ungern och delar av norra Balkan med ett invånarantal på drygt 48 miljoner (1907), till en stat bland stater på knappa 84 000 kvadratkilometer med 8,5 miljoner invånare. Då Nazityskland i mars 1938 marscherade in i landet var det många jublande österrikare som kantade marschvägarna. Den så kallade Austrofascismen hade bäddat väg för det motståndslösa övertagandet. Efter andra världskriget byggdes ett nytt, demokratiskt Österrike, en demokrati bland demokratier och en neutral aktör i kalla kriget som många gånger stod sida vid sida med en annan av de neutrala aktörerna, Finland. Förbundskansler Bruno Kreisky var demokratiförkämpe och Nordenvän med internationellt renommé. Men det konservativa Österrike hade inte försvunnit någonstans, utan nationalismen fanns kvar som en underström som kom till ytan senast då den högerpopulistiske Jörg Haiders Österrikiska Frihetsparti FPÖ tog plats i landets koalitionsregering 2000. Haider hade gjort sig känd för sin invandringskritik, negativa inställning till de homosexuellas rättigheter och bland annat beskylldes för att ha berömt arbetsmarknadspolitiken i Tredje riket. Men för 27 procent av österrikarna var Haider och FPÖ det rätta valet. Haiders eget liv fick ett tragiskt slut i en bilolycka. Utredningen visade på en mycket hög promillehalt. Tragedin och skandalen fullbordades då det kom fram att han varit på väg från en gayklubb och själv haft ett långvarigt homosexuellt förhållande. Haider lämnade scenen men attityderna bestod och har liksom på så många håll i Europa bara vuxit sig starkare i spåren av flyktingkrisen. På söndagen hölls presidentval i Österrike. I den andra omgången stod valet mellan De grönas professor Alexander Van der Bellen och populistpartiet FPÖ:s Norbert Hofer. De etablerade storpartierna, socialdemokratiska SPÖ och konservativa ÖVP, som turats om att leda landet sedan andra världskriget gjorde bägge två en katastrofal första omgång och gick inte vidare. Efter att rösterna från vallokalerna räknats var det dött lopp mellan de två med bara en decimals fördel Hofer. Österrike och världen väntade med spänning under måndagen på kontrollräkning och att förhandsrösterna skulle räknas in. Österrike är per definition ett västerrike, men ­högerpopulisternas framgångar känns som en fortsättning på utvecklingen i forna brodermonarkin Ungern. Författaren och kolumnisten Richard Schwartz beskriver i Dagens Nyheter (21/5) Hofers och FPÖ:s politik. Den är ”emot globalisering, flyktingar, invandring, islam, liksom EU”. FPÖ:s partiordförande Hans-Christian Strache säger – citerad av Schwartz – sig se fram emot den dag då Sydtyrolen återförenas med det österrikiska Tirol ”att Südtirol ligger i Italien verkar inte störa honom”, skriver Schwartz. Han slår också fast att just denne Strache skrämmer dem som vill bon i ett tolerant, pluralistiskt Österrike, hemmahörande i Europa. Högerpopulismen är ett träd med många förgreningar och rotskott över hela Europa, men en seger för Hofer skulle göra honom till den första högerpopulisten att leda ett västeuropeiskt land. När detta skrivs är utgången ännu oviss. Utsikterna ter sig skrämmande och får andra populistledare att vädra morgonluft – en av dem som följer valet med spänning är franska Front Nationals Marine Le Pen som kan bli en allvarlig utmanare i landets följande presidentval. Richard Schwartz vill lugna dem som fruktar att den demokratiska ordningen i Österrike vore på glid, Österrike är en solid parlamentarisk demokrati, försäkrar han. I en solid parlamentarisk demokrati tar man striderna med parlamentariska metoder och de styrande måste leva i dialog med oppositionen. Den demokratin prövas nu i Österrike.