Inför Finlands val av en ersättare för flyg­vapnets Draken och MiG-plan i början av 1990-talet fraktade­ de potentiella leverantörerna skåpbilsvis med ­dokument till Försvarsministeriet som ­underlag för beslutsprocessen innan man begärde in ­offerter.

I veckan fick ministeriet per kurirpost mot­svarande dokument inför nästa upphandling där man väntas begära in offerter våren 2019.

2016 års kurirer behövde ingen skåpbil, utan ­materialet från de fem som bjudits till dansen så här långt ryms på ett antal cd-romskivor.

Innehållet är till lika hög grad hemlig­stämplat som om man levererat tryckta dokument och den kommande urvalsprocessen kanske till och med mer intrikat än då man den gången lite över­raskande fastnade för amerikanska F/A 18 Hornet.

Valet handlar inte bara om teknik och att välja bästa möjliga plan utan i allra högsta grad om försvarspolitik.

Den aspekten vägde mycket tungt också då Finland 1992 valde Hornet.

Med valet av Hornet knöts det finländska för­svaret samman med Nato och USA, och med plantypen kom en lång rad andra tekniska och logistiska lösningar som ytterligare knöt oss till väst.

Det var ett första steg mot vårt Natomedlemskap som officiellt inte är något medlemskap.

Valet av plan var en lika tydlig markering som Finlands EU-anslutning några år senare.

Den gången dök Hornet upp rätt sent i racet som till en början gick mellan svenska JAS 39 Gripen, franska Mirage 2000-5 och amerikanska F-16. Många räknade ut Hornet på grund av det höga priset för ett tvåmotorigt plan, men Hornet blev det till slut. Notan uppgavs då till 13 miljarder mark, drygt 2 miljarder euro, men slutpriset landade på grund av en lång rad omständigheter på 18 miljarder mark, drygt 3 miljarder euro.

Det nu aktuella planköpet beräknas (preliminärt) gå på upp till 10 miljarder. Det innebär enligt ­Helsingin Sanomat (22.11) ett behov av en tilläggsfinansiering på en miljard om året under perioden 2021–2031.

Den här gången står valet mellan fem plan; sameuropeiska Eurofighter Typhoon, franska Dassault Rafale, svenska Saab J 39 Gripen samt de amerikanska Boeing Super Hornet och Lockhead Martin F-39.

Det finns självfallet plus och minus för samtliga­ fem plantyper. Somliga riskerar vara för gamla, andra­ är oprövade.

Hornet skulle vara en trygg uppdatering där man har nytta av befintlig kunskap och infrastruktur, problemet är att planet är av utgående modell och kanske inte är i produktion när leveranserna ska ske på 2020-talet.

HS ser industri- och försvarspolitiska fördelar med valet av Eurofighter men ser varnande exempel i tidigare europeiska materielleveranser och frågar sig vad brexit kan komma att betyda för plantypens framtid.

Franska Dassault ses som en pålitlig leverantör i ett Natoland, men planet anses varken prismässigt eller till prestanda sticka ut i sammanhanget, dessutom har tyngdpunkten i det finländska militära samarbetet, som HS påpekar, legat på USA och Sverige. Återstår två plan, Gripen och F-35.

Gripen vore sigillet för det svensk-finländska ­militära samarbetet, öppna möjligheter för tekniskt samarbete och underleveranser och anses dessutom ligga bra till då man ser till livscykel­kostnaderna.

Däremot är Gripen fortfarande något av ett oprövat kort och Sverige i desperat behov av referenser. Hittills har planet bara sålts till Brasilien.

F-35 i sin tur skulle stärka banden till USA och står för den nyaste generationen av flygteknik – på gott och ont. Avancerade egenskaper kommer med risk för barnsjukdomar. Det finns också plan som flyger ifrån F-35 som dessutom torde vara dyrast i sällskapet.

HS återger en anonym källa i regeringskretsar som säger att om två plan med likvärdiga egenskaper står mot varandra i finalen, så väger säkerhetspolitiken tyngre än priset.

En högst lekmannamässig bedömning räknar ut Hornet som gammal, Typhoon som osäker och ­Rafale som främmande fågel.

Valet skulle då stå mellan F-35 och Gripen.

Hur tänker man då?