NyhetsbildZoom
Henrik Othman.

Mannen med kluvet genmäle

Henrik Othman -
Rebeller har en obehaglig tendens att med tiden ta efter de diktatorer de en gång störtat.

Världens ledare verkar ganska enstämmigt avstå att hedra den kubanska expresidenten och revolutionären Fidel Castros begravning med sin närvaro.

Putin ”hinner” inte och Obama kan bara inte. Så långt har den amerikansk-kubanska avspänningen inte sträckt sig.

”Omstridd” är bara förnamnet då vi diskuterar ­Fidel Castros eftermäle.

Det var på håret att någon över huvud taget sitter och diskuterar detta eftermäle. Kubakrisen i oktober 1962 förde världen närmare ett kärnvapenkrig än den någonsin befunnit sig, och hade inte den sovjetiska premiärministern Chrusjtjov kört över Castro och – bildligen – skakat hand med USA:s president Kennedy och dragit tillbaka de 42 sovjetiska kärnvapenmissilerna hade det, som bland ­annat Kari Huhta, kolumnist i Helsingin Sanomat på­pekar (27.11), inte funnits någon kvar att skriva nekrologer.

Då krisen blossade upp hade Castro styrt landet i tre år och redan tagit ett järngrepp om landet.

Det greppet hårdnade vartefter, alltfler valde att försöka fly landet och den exilkubanska lobbyn i Florida blev allt starkare.

Och ja – vittnesbörden om ofriheten och för­trycket är obestridlig och med åren blev också den ekonomiska misären i landet värre.

Ändå sörjs Castro uppriktigt av horder av kubaner som en älskad landsfader – samtidigt som hans död firats med jubel bland dem som flytt landet.

När Sovjetunionen kollapsade, Berlinmuren revs, östblocket bytte sida och vann sin frihet lät sig Castro inte rubbas. Den kubanska socialismen bestod.

Missnöjet pyrde, speciellt som misären i landet blev påtaglig sedan den stora bundsförvanten Sovjet­unionen inte längre fanns kvar och kunde ösa in pengar och köpa landets socker.

Ändå fick vi inte se någon kubansk revolt.

Det finns flera orsaker till det, och då kommer man in på komplexiteten i både situationen på ­Kuba och Castros historiska roll.

Visst – Castro var förvisso en diktator och kubanernas frihet är fortfarande, under brodern Raúls regim, starkt kringskuren.

En delförklaring är den billiga olja Kuba under 2000-talet från Venezuela i utbyte mot läkare Kuba skickat till landet och, vad man eufemistiskt kunde kalla för ”konsultation i inre säkerhet”.

Men att den kubanska regimen bestått så länge måste också ses mot att landet faktiskt bjudit sin befolkning på sociala förmåner som väl inget annat­ latinamerikanskt land kunnat möta. Man har bland annat ett utvecklat skolsystem, har utrotat undernäring bland barn och har den lägsta barndödligheten i hela Amerika.

Nu, på 2000-talet, är Latinamerika en världsdel av länder som i alla fall formellt är demokratier och Kuba den diktatorstyrda anomalin.

Så har det inte alltid varit. Den som har de minsta insikter i de gångna decenniernas latin­amerikanska historia minns hur en hel världsdel dominerades av militärdiktaturer och envålds­härskare som inte – likt Castro – ens låtsades driva några sociala reformer.

För mycket riktigt anklagas också Castro för att ha stoppat undan åt sig och sin familj för att kunna leva lyxliv medan det kubanska folket levde på torkade bönor.

Rebeller har en obehaglig tendens att med tiden ta efter de diktatorer de en gång störtat.

Då man dömer ut Castro för att ha styrt sitt land som en diktator ska man komma ihåg att den ­kubanska revolutionen inte handlade om att omkullkasta ett demokratiskt statsskick utan att ­störta en tyrann.

Fulgencio Batista var en korrupt diktator som på fyrtiotalet flirtat med kommunismen men som ett tiotal år senare hårdfört styrde Kuba i förband med amerikanska exploatörer och maffiakretsar.­ De ­kubanska rebellerna inledde sitt reform­program redan mellan gerillakriget mot Batista pågick 1956–1959 och befäste därmed sin popularitet bland folket.

Man ska också komma ihåg att det kubanska­ ­armodet i hög grad varit en följd av den totala­ handels­bojkott USA utsatt landet för. Barack ­Obama har tagit beslut att förpassa blockaden till historien, men nu hotar Donald Trump bryta med den politiken.

Ingen vet vad som kommer efter epoken Castro.

opinion
Opinion
22.1 kl 08:00
Opinion
21.1 kl 08:19
Visa fler
Andra läser just nu

Våra huvudnyheter

Mest läst senaste veckan