Finland har i 99 år försökt bygga upp ett demokratiskt samhälle där alla är lika värda. Resan har krävt stora uppoffringar då man tvingats försvara självständigheten, i första hand mot yttre hot, men riktningen har varit den rätta. Efter årtionden av fred och ekonomisk uppgång har vi dock åter kommit in i ett tidevarv med säkerhetspolitisk osäkerhet i vår omgivning och en ekonomisk framtid höljd i dunkel.

Inte heller nu har vi allt i våra egna händer. Samtidigt finns det heller ingen orsak att blunda för det faktum att vi också kan göra en hel del själva för att hålla riktningen. Inte skylla på andra, utan ta strid för de värderingar som gjort att vi haft ett av de bästa samhällena i hela världen.

I sitt senaste nyårstal hänvisade president Sauli Niinistö till det gamla talesättet, "ta seden dit man kommer". Niinistö fortsatte med att konstatera att: "Invandring kan aldrig betyda att våra centrala värderingar, demokrati, jämlikhet och mänskliga rättigheter, ifrågasätts".Det har Niinistö givetvis rätt i.

Problemet är att det är vi själva, genom vårt eget handlande, allt mer främjats från de centrala värderingar som utgör fundamentet för vårt samhälle.

I den reformvåg som sveper över landet har politikerna passat på att baka in skrivningar som just tummar på respekten för dessa våra centrala värderingar.

Med hänvisning till det ekonomiskt kärva läget har partierna bakat in maktpolitiska strävanden i förändringarna och marknadsfört dessa som förbättringar baserade på rättvisa.

Samtidigt har man internt i Finland underblåst populistiska attityder med strävan att ur gemenskapen exkludera medborgare på basen av modersmål. Exkluderingen har sedan systematiskt sökt nya offer och riktat sig bland annat mot hudfärg och religion. Och nu senast mot medborgare med olika typer av funktionsnedsättningar.

Vi talar alltså om Finland 2016, och resultatet av 99 år av strävandet att bygga en bättre värld. Ibland känns det som om vi åter är tillbaka på ruta ett.

Dessutom sker all denna exkludering med de stora partierna goda minne. Annars skulle de väl ha satt ned foten? Tystnaden har varit talande. Visst finns det olika åsikter och viljor inom partierna, men exempel på politiker som utträtt ur ett parti i protest mot partiets passivitet har vi inte sett.

Förklaringen är enkel: Alla vill ha framgång i följande val, och eftersom den ideologiska glöden är svag jämfört med individens personliga ambitioner, är det kanske inte så svårt att avstå från principer som kanske aldrig vägt speciellt tungt.

Samtidigt har många tappat förtroendet för det politiska etablissemanget och vill ha en förändring, nästan till vilket pris som helst. Det har öppnat för helt nya alternativ för kandidater utanför det politiska etablissemanget, som dessutom bryter alla tidigare vedertagna spelregler och mönster.

Vi ser nu en utveckling där gamla strukturer ramlar ihop.

Detta är inte på något sätt unikt för det finländska samhället eller vår politiska kultur. Ser vi på vad som händer i övriga delar av Europa, och världen, så byggs nya murar över allt. Såväl fysiska som mentala.

Som byggstenar används allt oftare osanning och faktaförvrängning, som upprepas tills de uppfattas som sanningar.

Antoine Bernard, generaldirektör vid människorättsorganisationen FIDH, har sagt att det nu behövs "faktabaserad information och argumentation mer än någonsin, och här har medborgarorganisationerna och de fria medierna en viktig roll. Sanningen måste tillbaka på agendan." Här får vi hoppas att också politikerna tar sitt ansvar.

Vi ser också fenomen som kännetecknas av vad som kunde kallas majoritetens diktatur: Demokratiskt valda regeringar i Erdogans Turkiet, Kaczynskis Polen och Orbáns Ungern, där regimen kör över rättssystemet i sina länder och ingriper i yttrandefrihet och mänskliga rättigheter.

Och vart för utvecklingen i Österrike, Frankrike och Italien?

Grundlagen och rättsväsendet är ryggraden i varje demokrati och ska stå emot tillfälliga konjunkturväxlingar i dagspolitiken och populistiska stormar. Ett folkvälde utan rättsstat är inget annat än den starkares rätt.

Om ett år firar Finland 100 år av självständighet. Temat för jubileumsåret är "yhdessä–tillsammans–together". Yttrandefrihet, jämlikhet, demokrati och utbildning står högt på agendan.Jubileumsåret erbjuder oss alla möjligheten att jobba för att stärka såväl våra centrala värderingar som samhörigheten i Finland.

Trots allt visar ju undersökningarna att Finland hör till de bästa i världen i fråga om bland annat ärlighet, innovativitet, stabilitet, läskunnighet, skolframgång och flickors möjligheter.

Vi ska heller inte söka syndabockar på annat håll: Vi är själva det största hotet mot oss själva. Varför bygga murar som inte finns?

Eftersom vi är mitt i ett paradigmskifte fullt av utmaningar är det viktigare än någonsin att vi håller fast vid den rätta riktningen.

Eller för att citera generalen Adolf Ehrnrooth (1905-2004): "Ett folk som inte känner till sin historia, behärskar inte sin nutid och har ingen beredskap att bygga inför framtiden".