O, heliga marknad, tag du våra långtidsarbets­lösa, tag våra svårt sjuka, tag våra förvirrade ­dementa, tag dem som försöker leva och försörja sig i Åbolands skärgård. Tag dem alla i ditt hägn! (Bön i regeringskretsen, fri tolkning.)

Det är inte enbart vården som om något år ska ha övertagits av landskapen. Också de uppgifter som i dag sköts av Arbets- och näringsbyråerna och NTM-centralerna ska överföras till land­skapen. Men det är tillsvidare oklart i vilken utsträckning det sker.

Vad kommer om några år att finnas kvar av Öster­bottens arbets- och näringsbyrå alias TE-­centralen? Av huvudkontoret i Vasa och sido­kontoren i Jakobstad, Karleby och Kaustby?

Vad kommer att finnas kvar av NTM-centralen (NTM= näring, trafik, miljö) i Österbotten? Som utöver i Vasa också har ett kontor i Karleby?

De uppgifter landskapen tar över av de här två centralerna ska inte i praktiken skötas av dessa, ­eftersom landskapen inte har vare sig kompetens eller personal för det.

Servicen ska upphandlas.

Marknaden ska fixa det.

Yle Österbotten uppmärksammade i förrgår (7.12) hur det kan tänkas börja se ut vad gäller arbetsförmedlingen, en av arbets- och närings­byråns ­allra viktigaste uppgifter. Arbetsministeriets utvecklings­chef förklarar att landskapens upphandling av arbetsförmedling ”ska vara resultat­baserad”.

Ju fler arbetslösa en privat arbetsförmedlare lyckas putta ut i arbetslivet, desto större ersättning ska landskapet betala ut till förmedlaren. Att lyckas­ sysselsätta en långtidsarbetslös ska vara ­extra ­inkomstbringande, naturligt med tanke på att det kräver sin kvinna/man.

Helvi Riihimäki, direktör för den österbottniska arbets- och näringsbyrån, säger att det svårt att förutspå om det blir riksomfattande firmor som kommer att dominera marknaden eller om mer lokala­ arbetsförmedlare kommer att spira upp ur den öster­bottniska myllan

Frågeställningen är med andra ord densamma som gällande vården. Blir det stora, starka internationella aktörer som – åtminstone på sikt – kommer att lägga beslag på hela kakan eller ryms också andra mindre aktörer? Ifall en blandning av det här anses samhälleligt önskvärd, hur gör man för att åstadkomma det?

Arbetsförmedlingen brukar höra till de mer nerskällda instanserna. Det pratas om en hopplös och stelbent byråkrati där den enskilda människan riskerar att gå vilse, om att vägen till ett nytt arbete­ ­lika väl kan gå i en krok runt arbetsförmedlingen.­ Men i hur hög grad lösningen på den här problematiken ligger i att ge över till det privata återstår att se.

Nuvarande regering är den mest marknads­orienterade på länge, kanske någonsin. Att ut­reda alternativ, skapa utrymmen för nytänkande och nya former av affärsverksamhet är givetvis ­inte fel i princip. Det finns säkert personer som varit kunder hos den traditionella arbetsförmedlingen som applåderar ifall den försvinner i sin nuvarande skepnad.

Men center-samlings-sannfinländar-regeringen handskas med privatiseringsalternativet som med en påse konfetti. Ystra ministrar kastar innehållet i hela påsen upp i luften och ”och så ser vi hur det landar”. Tilltron till den gamla nationalekonomen Adam Smith och hans ”osynliga hand”, som automatiskt ställer allt tillrätta bara marknaden ges fritt spelrum, verkar vara stor.

Ett alternativ att föredra vore att regeringen med större eftertanke valde ut inom vilka samhälls­sektorer privata aktörer kommer bäst till sin rätt och inte snabbt försöker rulla ut samma lösning i så många sektorer som möjligt.

Trafikministeriets, i sista hand trafikminister ­Anne Berners (C), förslag om höga avgifter på skärgårdsfärjorna i Åboland är ett praktexempel på hur man trosvisst ser en marknad där ingen nämnvärd marknad finns. Förslaget, som skulle göra trafiken avgiftsbelagd från april 2017 fram till utgången av 2018, är nu på remissrunda och från ministeriets sida försäkrar man ångerfullt att feedbacken kommer att tas på allvar.

Men frågan kvarstår: Hur kunde ministeriet sjösätta ett förslag som detta? I namn av att skapa en marknad fullständigt slå benen undan det näringsliv som finns i Åbolands skärgård? Tala om ideologiska glasögon ...

Genomförs förslaget betyder det exempelvis att en mjölkproducent i skärgården får en extra nota på hundra euro för att mjölkbilen kommer ut.

I måndagens Helsingin Sanomat filosoferade ­Jani Sinokki, filosofieforskare vid universiteten i Jyväskylä respektive Åbo, kring de traditionella begreppen hem, tro och fosterland. Detta med anledning av självständighetsdagen.

En tolerant form av fosterländskhet behövs fortsättningsvis, skriver han. En stolthet över det ­egna som inte är avvisande i förhållande till det icke-­egna är vad vi behöver inför framtiden.

Det tomrum som uppstår när gamla ideal minskar i betydelse eller måste omdefinieras för att ­passa in i en förändrad värld fylls förr eller senare med någonting.

I värsta fall blir det hat och extremism.

Det att vi tillsammans via skatten finansierar ­central verksamhet i samhället är ett samman­hållande kitt. Avlägsna det i alltför många ­sammanhang och konsekvenserna kan bli obehagliga.