NyhetsbildZoom
Henrik Othman.

Hur ska SDP möta framtiden?

Henrik Othman -
Om SDP inte förnyas radikalt riskerar partiet att bli en relikt från det förflutna.

Det går bra för SDP i Finland – i alla fall i opinionsmätningarna. Enligt Yles senaste valbarometer är partiet fortfarande populärast bland väljarna. I enkäten som utförts av Taloustutkimus, skulle SDP i dag få 21,4 procent av rösterna och därmed vara det största partiet.

Det finns dock många små ”men” i den här ekvationen.

• Marginalen till tvåan, Centern, är hårfin, bara 0,8 procentenheter, det vill säga inom felmarginalen.

• SDP:s understöd visar en marginell rörelse nedåt medan Centern ökat sitt understöd med 0,8 procentenheter.

Marginalerna är som sagt små och rörelserna inom felmarginalen, och SDP:s återhämtning från valet våren 2015 är ändå anmärkningsvärd.

Det finns ändå betydligt större aber än den här statistikleken.

• Det är fortfarande långt till val. Ser man valperioden som ett tiotusenmeterslopp har man mer än 5 000 meter att springa, och då kan vad som helst hända. Den som leder loppet knappt halvvägs är inte nödvändigtvis segrare, och en gång lyckades ju Lasse Viren med konststycket att snubbla men ändå ta guld.

• Med tanke på de många impopulära besluten och regeringens tillkortakommanden borde det ledande oppositionspartiets försprång vara ännu större än vad det är nu. Det märkliga är inte det ökade stödet för SDP utan att Centern lyckats hålla sina positioner så bra.

• Det pågår en intern kamp inom partiet med stridande falanger och ett stilla uppror mot sittande ordförande Rinne.

Suomen Kuvalehti beskriver (49/2016) läget som ”Rosornas krig”, och sammanfattar situationen så här: ”Socialdemokraterna grälar sinsemellan till den grad att oppositionspolitiken enbart handlar om att vara emot allting”.

Det allvarligaste problemen är ändå att Socialdemokraterna verkar ha mycket svårt att anpassa sin politik till 2010-talets verklighet.

SDP; Finlands Socialdemokrater, grundades 1899 som Finlands arbetarparti och har tillsammans med fackföreningsrörelsen haft en avgörande roll i att bygga det finländska välfärdssamhället.

SDP och arbetarrörelsen hade en gång mycket att kämpa för, vi har i 2016-års Finland nästan omöjligt att förstå den misär som rådde vid förra sekelskiftet eller ens den fattigdom som fanns kvar för bara några decennier sedan.

Att vi nu lever så bra vi gör är resultatet av både teknisk utveckling, en enorm tillväxt och, inte att förglömma, en fördelningspolitik som på många sätt bär socialdemokratisk signatur.

Vi har byggt bort mycket av fattigdom och elände, skapat ett mycket mer jämlikt samhälle och jämnat ut klasskillnaderna – ändå är det långt ifrån idealsamhället vi lever i.

Det borde alltså vara idealläge för SDP att vinna anhängare bland dagens förlorare.

Problemet är att partiet i alldeles för hög grad tronar på minnen från fornstora dar. SDP är löntagarnas parti, och gott så – men dagens samhälle är ett helt annat än bara för någon mansålder sedan och skiljelinjerna långt mer komplicerade än att kunna fångas in på en klassik höger–vänster-skala eller mellan kapital och arbete.

Som Helsingin Sanomat slår fast i en ledare (11/12) äger allt fler arbetare aktier, lyfter, när de lämnat arbetsliver pension från en arbetspensionsstiftelse som lever på investeringar och diskuterar, i alla fall på små arbetsplatser, med sin arbetsgivare om de kunde avstå några förmåner för att trygga jobben i framtiden.

Och det senaste decenniet har med globaliseringen lyft fram den utländska arbetaren som motpart. Jobben försvinner dit där de kan utföras till lägsta kostnad.

På hemmaplan har arbetsmarknaden förändrats total på kort tid. Alltfler jobbar i atypiska anställningsförhållanden med visstidsjobb, korta inhopp, nollavtal, projektanställda, praktikanter, bemanningsanställda eller en påtvingad roll som egenföretagare och all den osäkerhet ett sådant liv för med sig.

”Prekariat” är den samlande benämningen för den här kategorin som är ständigt växande men som verkar ligga under de ledande partiernas radar. De lösa anställningarna gör också att människor under de här förhållandena inte är attraktiva för fackföreningsrörelsen som tagit som sitt uppdrag att försvara de existerande jobben och de tillsvidareanställdas förmåner.

Det här utgör en grupp som har få talesmän bland de etablerade partierna. En annan är de yrkeskunniga arbetare som blivit överflödiga då pappersbruk, cellulosafabriker, mekaniska verkstäder och annan skorstensindustri lagts ned och flyttat till lågprisländer. Det är just här motparten är den utländska arbetaren. Det är här populismen har sin marknadsnisch, det är här Sannfinländarna tog sina skrällsegrar 2011 och 2015.

På den fronten har SDP kunnat vinna tillbaka en rad positioner.

Det räcker ändå knappast för att trygga framtiden för ett parti där ledningen i alltför hög grad tittar i backspegeln.

SDP har som sagt gjort en remarkabel upphämtning under Antti Rinnes ledning, men det beror snarast på regeringens tillkortakommanden än hans direkta förtjänster.

Om SDP inte förnyas radikalt riskerar partiet att bli en relikt från det förflutna.

opinion
Opinion
22.1 kl 08:00
Opinion
21.1 kl 08:19
Visa fler
Andra läser just nu

Våra huvudnyheter

Mest läst senaste veckan