Just nu är den brännande frågan i Österbotten frågan om hur omfattande vården vid Vasa centralsjukhus kommer att vara i framtiden.

Inte i morgon eller efter årsskiftet men väl om ­något år.

I det läget kan man lämpligen skänka människor som för närvarande har ytterst svårt att få någon vård över huvud taget en tanke eller två.

Den vapenvila som trädde i kraft i Aleppo i Syrien­ tidigt på tisdagsmorgonen bröts efter att ha varit­ i kraft bara några få timmar. På förmiddagen­ i går regnade granater igen över den fullständigt­ sönder­bombade östra delen av staden. De bussar­ som väntat på att få föra bort civila från området­ återvände tomma. Möjligen görs ett nytt evakuerings­försök i dag.

Samtidigt som jourreformen debatterades i Finlands riksdag var FN:s säkerhetsråd samlat till krismöte om läget i Aleppo.

Under det mötet – som hölls sent på tisdags­kvällen – hävdade Rysslands FN-ambassadör ­Vitalij Tjurkin att östra Aleppo till hundra procent kontrolleras av president Bashar al-Assad. Det vill säga att kampen nu skulle vara avgjord. FN:s ­specialsändebud för Syrien, Staffan de Mistura, var av annan åsikt och hävdade att de styrkor som bekämpar al-Assad fortfarande kontrollerar en mindre­ del av Aleppo.

Det var av allt att döma de Mistura som hade rätt. Tillsvidare.

Av de cirka 1.500 rebellkämpar som fortfarande antas finnas i östra Aleppo sägs omkring en tredjedel ha kopplingar till IS.

En auktoritär syrisk president, understödd av ett auktoritärt Ryssland och ett auktortärt Iran, slåss mot interna motståndare som i allt högre grad hittas i IS-lägret.

För alla förstummade vittnen till tragedin finns ingen ”god sida” att hålla på, inga ädla kämpar. Vid närmare granskning brukar det vara ont om sådana­ i de allra flesta väpnade konflikter.

Krig förråar dem som deltar. Eller bryter ner dem. Alltid.

Inga hjältar, nej. Däremot civila som lider.

Siffrorna över antalet civila som är kvar i östra­ Aleppo är väldigt varierande. I värsta fall är de ­enligt FN ungefär lika många som invånarna i ­Österbotten, omkring 100.000. De kan också ­vara enbart hälften av det, ett Vasa som krympts med drygt 10.000 invånare.

Sveriges Radios Mellanösternkorrespondent ­Cecilia Uddén mötte i nyhetssändning nyligen en sjuttonåring på gränsen mellan det ödelagda stadsområdet och det (enligt Uddén) ”nästan normala” västra Aleppo. Han hade begravt ett tjugotal släktingar.

Jag har sett så mycket död att jag bara vill dö, sa han.

På tisdagseftermiddagen rapporterade FN:s barnfond Unicef om att hundra barn satt instängda i ett barnhem utsatt för kraftig beskjutning. FN:s kommission för mänskliga rättigheter har vittnat om att också barn finns bland dem som avrättats av den ena eller den andra sidans soldater.

FN har betecknat Aleppo som en mänsklig härdsmälta. En av de många tweets som trängt genom vapendånet löd: ”Rädda Aleppo. Rädda mänskligheten”.

Att dra paralleller mellan det lidande människor drabbas av under ett långvarigt inbördeskrig och den oro en vårdreform i ett välfärds­samhälle i norr skapar skulle vara osmakligt. Det är två verklig­heter som inte kan jämföras. Svenskösterbottningen lever fortsättningsvis i en tämligen trygg bubbla i världen, även om tilltron till lag och rättvisa obehagligt nog rubbats.

Men djupt nere finns en gemensam grund i ­båda fallen. Den grunden handlar om omsorg om och respekt för den vanliga människan oberoende av i vilken färg, form eller etnicitet hon manifesterar sig. Det åligger dem som har makten i ett land att se till att människor inte far illa, att sträva efter att lösa konflikter på alla andra sätt än genom väpnat våld – eller genom maktspråk.

Maktspråk är alltid ett sämre alternativ än en jämlik diskussion, för båda parterna. Med maktspråk byggs inga stabila, välmående länder och samhällen.