Det blir en ordförandekamp inom SDP trots allt. Sent om sider bestämde sig Timo Harakka för att utmana sittande ordföranden Antti Rinne. Tidigast nästa vecka vet vi om också Tytti Tuppurainen, riksdagsledamot även hon, utmanar Rinne.

Egentligen gick luften ur en verklig ordförandekamp redan tidigare då Rinnekritikern, riksdagsgruppens ordförande Antti Lindtman, ertappades för att med talarlistorna i riksdagen kört fram sina favoriter. SDP behöver dock ett ordförandeval för att kunna gå vidare. Så djupa verkar fortsättningsvis såren att vara efter den upprivande omröstningen vid partikongressen i Seinäjoki då Antti Rinne slog ut sittande ordförande Jutta Urpilainen.

Till den delen kommer Timo Harakkas kandidatur som en skänk från ovan. Samtidigt klingar Harakkas motivering till att han kandiderar aningen falskt: ”Partiet behöver ett val”. Det har ju Harakka givetvis rätt i. Men med sin motivering indikerar att Harakka att ordförandekampen mera är ett sätt att få medial synlighet på partikongressen i Lahtis i februari. Saken är ju nämligen den att Harakka till hör Antti Rinnes förtrogna. Är det därför enbart ett spel för gallerierna vi har att vänta?

Kanske ändå inte. Trots att herrarna är i samma ålder, bägge födda 1962, är det som om de skulle representera olika generationer. Antti Rinne, med bakgrund i arbetarrörelsen, är ingen estradör. Han verkar helt enkelt känna sig obekväm i rampljuset och är inte de snabba ordväxlingarnas man. Däremot är han en skicklig förhandlare. Harakka, med bakgrund som bland annat tv-redaktör, är Rinnes motsats på många sätt: han har lätt att uttrycka sig och för sig obesvärat i offentligheten. Han har dessutom en bakgrund som chefredaktör för de Grönas tidning Vihreä Lanka och har kandiderat för de Gröna i riksdagsvalet 1995. Det betyder att han också har en helt annan profil och andra kontaktytor än Rinne.

Men som SDP:are är CV:n inte så lång. 2014 kandiderade Harakka för SDP i EU-valet och 2015 invaldes han i riksdagen från Nylands valkrets.

Ändå klarade Harakka av att direkt presentera sina målsättningar, målgrupper och sin vision om hur SDP åter ska ta sin plats bland de stora partierna. Det är länge sedan vi hört sådant klarspråk från SDP-håll. Av de som är yngre än femtio år stöder endast 7,5 procent SDP, trots att det just var dessa årsklasser som i tiden drog största nyttan av socialdemokraternas käpphästar som exempelvis gratis skolgång och kvalitativ dagvård. Också i dag är det främst barnfamiljerna och studerande som borde vara tacksamma för det samhälle socialdemokraterna varit med och byggt. Men icke.

Harakka frågar sig hur det kunnat gå så här. Dessutom anser endast 14 procent av finländarna att SDP är en politisk kraft som klarar av att förnya samhället. Färre än de som röstar på partiet.

Det som talar mot Harakka är att han bytt parti och att han inte har samma maskineri till sitt förfogande som Rinne. Han saknar också erfarenhet från organisations- och fackföreningsrörelsen. Däremot är han bra på substansfrågor och har varit en av krafterna bakom SDP:s skuggbudget.

Harakka kunde säkert locka ny väljare från de Gröna och vänsterförbundet och kanske de intellektuella borgarna, men kanske åter tappa de betongsossar som stöder Rinne. Men framtiden ligger knappast i betongsossarna, utan i de yngre generationerna. Där har Harakka en poäng.

Och vad gör kvinnorna? En del av Urpilainens anhängare har allierat sig med Rinne, någon har sökt sig till andra partier medan andra fortfarande söker ett alternativ.Samtidigt som SDP väljer ordförande ska också en ny partisekreterare väljas. Senast i raden av intresserade är tidningen Demokraattis chefredaktör Mikko Salmi. Frågan är om partiet några månader före kommunalvalet tar risken att byta såväl partiordförande som partisekreterare. Samtidigt visar denna tidtabell att något gått väldigt snett inom SDP. Och en ordförandekamp som kanske inte är en kamp? Räddar det partiet?

Allt pekar nu på att Rinne får fortsatt förtroende. Trots att det denna gång verkar dyka upp många ungdomar och förstagångsrepresentanter som delegater vid partikongressen, är Harakka nog en alltför udda fågel för sossarna ännu denna gång.