Valfrihet för patienten och en större roll för privata­ vårdproducenter är kärnpunkterna i den vård­utredning, en del av den omfattande vård- och landskapsreformen, som regeringen presenterade­ sent på onsdagskvällen efter en lång jakt på en kompromisslösning.

Man fann till slut enighet och kunde nu presentera en lösning som med början 2019 öppnar för allt större valfrihet, till en början inom bashälsovården.

För patienten/klienten handlar valfriheten om att binda upp sig för ett år åt gången.

Valfriheten var Samlingspartiets kungstanke­ i förhandlingarna om vård- och förvaltnings­reformerna. Centern fick sina landskap och Samlings­partiet valfriheten.

Den finländska vårdapparaten är i uppenbart ­behov av förnyelse. En av grundtankarna då hela­ processen inleddes för ett par regeringar sedan var uttryckligen att förenhetliga systemen och för­enkla vårdkedjorna i ett upplägg där hälso- och sjukvården framstod som separata apparater med bristande kommunikation sinsemellan.

Det finländska hvc-systemet har beskrivits som en koloss på lerfötter.

Sedermera verkar det som om det perspektivet kommit i bakgrunden och diskussionen mest kretsat kring sparmål och administrativa frågor.

Det något oöverskådliga som nu presenterades­ innehåller en rad lösningar som potentiellt kan ­lösa många av de knutar som nu besvärar vård­kedjorna och faktiskt ge snabbare tillgång till adekvat vård.

Frågetecknen är ändå många. Det inser också lagberedarna, och i en liten rapport kallad ”Preliminär bedömning av konsekvenserna av valfrihets­lagstiftningen” medger man bland annat att det är osäkert huruvida sparmålen kan nås och att ut­maningarna är många, bland annat vad beträffar landskapens roll att genomföra tjänste­integrationen då man har många producenter.

Från oppositionens sida befarar man bland ­annat att reformen i stället för att förenhetliga vård­kedjorna kan leda till större splittring.

Det finns ingen anledning att kategoriskt för­kasta tanken på att privata aktörer träder in på ­områden som nu helt sköts i samhällsregi. För ­patienten är det väsentliga inte vem som producerar servicen utan att servicen är adekvat, pålitlig och bemötandet­ mänskligt.

Det finns en rad europeiska exempel på att samspelet mellan offentlig betalare och privat leverantör fungerar bättre än vårt tungrodda system.

Men man ska inte heller ha en övertro på marknadens osynliga hand som styr allting till det bästa.

Man ska också komma ihåg att den valfrihet som fungerar i ett tätt befolkat Tyskland eller Frankrike knappast är tillämpbar i finländsk glesbygd.

Man behöver inte ens gå till kontinenten ­eller utan­för Finlands gränser för att se frågetecken i kanten på förslaget till valfrihet som motto för den finländska vården. Valfriheten i vården är med all sannolikhet betydligt större i Tölö än i Tössbacka. Det här hotar försätta medborgarna i ojämlik ­position.

Frågan är också hur små tjänsteproducenter och aktörer inom tredje sektorn kan stå sig mot giganterna på marknaden – hur många av de som är med vid start finns kvar om tio år?