I början av december inlämnades ett medborgar­initiativ till riksdagen, undertecknat av 85 000 människor, där man kräver att man återgår till att arbetspensionerna justeras i enlighet med löne­utvecklingen.

Medborgarinitiativet fångar det missnöje som grott sedan man för 20 år sedan övergick till den nuvarande beräkningsgrunden där arbets­pensionerna till 80 procent justeras enligt­ konsument­prisindex och förändringar i löne­inkomster påverkar bara 20 procent av ut­vecklingen.

Det är den här mekanismen som kallats för det brutna indexet och som gett upphov till stort missnöje och bland annat mängder av insändare på denna tidnings spalter.

Länge handlade kritiken om just missnöjes­yttringar på debattspalter och från talarstolar, men nu har den alltså nått riksdagen i ett upprop med före detta SDP-riksdagsledamoten Kimmo Kiljunen som främsta talesperson.

Också det brutna indexet har hållit ­pensionärernas köpkraft i takt med konsumentprisutvecklingen, men i jämförelse med löne­utvecklingen ligger man långt efter då lönerna stigit snabbare än priserna.

Orättvist, tycker aktivisterna bland de drabbade.­ Många tillägger också: ”Vi har ju betalt pensionen själva”.

Och jo, så kan det ju synas.

Dessvärre är pensionsfrågan mer komplicerad än så.

Vårt pensionssystem är ett nollsummespel ­rentav med drag av pyramidspel.

När de stora årsklasserna dominerade arbetslivet och de som lyfte arbetspension var få i jämförelse med i dag genererades rentav ett överskott, och en del av de pensionsavgifter som betaldes då användes till löpande pensioner.

Med de stora årsklasserna som pensionärer och proportionellt sett färre som betalar pensions­avgifter är balansen en helt annan.

Dessutom är det en myt att arbetspensionen är något man ensam sparat åt sig själv. Arbets­tagarens pensionsavgift utgör bara en del av de pengar som fonderas, och de som i dag lyfter ­arbetspension får betydligt mera än vad de ­betalat in.

Helsingin Sanomat har räknat ut att 80 procent av den arbetspension som en 74-åring lyfter betalas av dem som i dag är i arbetslivet, bara 20 procent kommer från de fonderade medlen.

En höjning av pensionen nu måste alltså kompenseras med antingen höjda pensionsavgifter och därmed sänkta inkomster för dagens unga eller sänkta pensionsförmåner framöver.

En pensionshöjning enligt förslaget skulle betalas av barn och barnbarn till de pensionärer som nu skulle dra nytta av höjningen – om man nu inte skulle spara in på andra förmåner i stället. Ekvationen försvåras ytterligare av att antalet pensionärer kommer att öka medan de som betalar blir färre.

Framtidens stora utmaning handlar också i övrigt­ om det vi kallar för försörjningskvoten; förhållandet mellan antalet personer inom och utanför arbetslivet. Med den demografiska stuktur vi har i vårt land är den kvoten för Finlands del bland de ofördelaktigaste i världen.

Om man då inte som Kimmo Kiljunen föreslår ökar uttaget från pensionsfonderna, vilket man ­enligt honom gott skulle ha råd med då tillväxten i fonderna ska kunna bjuda på det.

Många experter tror annorlunda och pekar på de vaga och osäkra avkastningsförväntningarna.

HBL uppger (11.12) att Pensionsskyddscentralen räknat ut att pengarna skulle ta slut om 50 år om man skulle besluta som medborgarinitiativet föreslår.

Arbetspensionärernas missnöje är begripligt men att frångå det brutna indexet vore osolidariskt med kommande generationer. Den föreslagna ­modellen skulle dessutom passera obemärkt för dem som har de allra lägsta pensionerna.

För SDP är det besvärande att upproret leds av en partimedlem med hög profil som Kiljunen, och frågan är känslig för samtliga partier. Pensionärerna är många, alltmer aktiva och högljudda och vana att stå på sig.

Det kommer att krävas diplomati och politisk skicklighet att manövrera rätt i den här frågan och hålla kvar sina äldre väljare.