NyhetsbildZoom
Henrik Othman.

Politisk debatt över ny axel

Henrik Othman -
Populismens framgång är ett underbetyg för den etablerade politiken.

Har den traditionella vänster-högerskalan förlorat sin betydelse? Knappast helt, fortfarande finns samhällsfrågor som kan – och måste – relateras till förhållandet mellan arbete och kapital, privat ägande gentemot samhällskontroll.

Men alldeles uppenbart räcker inte skalan till för att förstå politiken av i dag, vare sig nationellt eller ur ett globalt perspektiv.

Man måste sätta in minst en korsande linje. Med en sådan linje får vi ett fyrfält, ett instrument som politiska analytiker och sociologer älskar i sina försök att analysera sin omvärld.

En tänkbar och ofta använd dimension är axeln liberal–konservativ med betoning på moralfrågor som abort och sexualfrågor. Och javisst – det går att hitta en värdegemenskap mellan politiska aktörer tvärs igenom de politiska partierna med de ­parametrarna. Frågan är ändå om ens den indelningen räcker för att fånga in de populistiska vågor som nu sveper över världen.

Den svenska författaren Niklas Rådström diskuterar de här frågorna i en essä i Dagens Nyheter (7/1). Enligt Rådström utgör populismen egentligen inte någon politisk ståndpunkt eller företräder någon sammanhängande politisk världsuppfattning.

”Populismen är snarare ett språk som formaterar hur dess anhängare ser på och kommunicerar kring världen. Populismen är en tankefigur som menar sig se vanligt folk som en ädel och rättänkande massa som står över vanliga klassgränser och andra motsättningar.” Kursiveringen är ledarskribentens och går lätt att applicera på vilket land och vilken politisk rörelse vi än väljer att granska.

Mönstret är det samma, det är bara föremålet för föraktet – ”den självtillräckliga och odemokratiska fienden” i Rådströms skrivning, som varierar.

Den gemensamma nämnaren är uppfattningen om en elit som styr utan att beakta den breda massans åsikter och intressen. Den jargongen återfanns redan hos gamle landsbygdspartiledaren Vennamo och hans retorik om hur det finska folket vet att det blivit bedraget.

Rådström skriver om hur eliten som anklagas för samröre med en ”föränderlig tredje grupp” som kan bestå av invandrare, färgade, terrorister, ­media, bidragstagare och utländska investerare.”

Det gemensamma är den syndabocksroll populismen ger de här grupperna i förklaringarna om varför den breda massan får lida.

Utan att dra några alltför långtgående paralleller har det här syndabockstänket kusliga historiska klanger.

Det vore ändå att göra det lätt för sig att avfärda det missnöje som ligger bakom populismens framgång som ogrundat. Det är ingen slump att Donald Trump segrade i det amerikanska presidentvalet eller att Sannfinländarna fick sin skrällseger i riksdagsvalet 2011.

Ingen ska vara förvånad att svikna pappersarbetare flydde från socialdemokrati till sannfinländskhet. Den amerikanska medelklass som sett jobben försvinna och sin samhällställning rubbas låg under radarn för Hillary Clinton.

Man kan inte vifta bort den verklighet som ligger bakom missnöjet, och populismens framgång är ett uppenbart underbetyg för de etablerade partierna. En orsak är just det som Rådström skissar i sin essä, att diskussionen förs bortom den axel där partierna traditionellt positionerat sig och kring frågor som inte går att klämma in i de färdiggjutna mallar vi har för politiken.

Populisterna har lyckats med konststycket att definiera hela det etablerade politiska fältet, tillsammans med medierna, som den ”elit” som man säger sig motarbeta.

Sannfinländarnas regeringsmedverkan visar på politikens – i alla fall skenbara – alternativlöshet och hur snabbt det går att bli del av den elit man kritiserat. Den sannfinländska partiledningen har haft det omöjliga uppdraget att förklara för sina väljare att politik och regeringsmedverkan handlar om att ge och ta, om att alla parter tvingas kompromissa.

Framtiden får utvisa vad presidentskapet gör åt Donald Trump.

Utmaningen från populismen är att åter­erövra den politiska debatten och återföra den till den planhalva där fakta, inte fördomar och faktoider härskar.

Andra läser just nu
Kommentarer


Äldre kommentarer

Regler för kommentarer

Kommentarerna är ett forum för att diskutera artikeln och de tankar som artikeln ger upphov till, samt tillföra ny kunskap i ämnet.

Samtliga kommentarer förhandsmodereras. Modereringen sker med jämna mellanrum, förutom mellan 22.30 och 06.30 då ingen moderering och således ingen publicering av kommentarer sker.

Du får inte skriva kommentarer som bryter mot någon lag som tillämpas i Finland: göra dig skyldig till ärekränkning, sprida kränkande uppgifter om andras privatliv, hetsa mot folkgrupp, bryta mot tystnadsplikt m.m. Vi accepterar inte provocerande, nedsättande eller generaliserande omdömen om språk, ras, religion, kön eller sexuell läggning. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg som inte tillför debatten något nytt eller som vi på annat sätt uppfattar som olämpligt.

Alla som kommenterar våra webbartiklar förväntas göra det under sitt eget namn. För att kunna delta i webbdebatten måste du ha ett Facebook-konto. Vi förbehåller oss rätten att helt och hållet blockera sådana kommentarsprofiler som vi bedömer som falska.

Likaså förbehåller vi oss rätten att välja vilka artiklar som kan kommenteras. Kommentarer under webbartiklar kan också bli publicerade i den tryckta tidningen, men besluten om vilka kommentarer som väljs ut till papperstidningen fattas av debattredaktören.

Våra huvudnyheter

Mest läst senaste veckan