En gammal vits: ”Vad vore Sverige utan Finland? Nordens östligaste land”. Det finns ett uns av sanning i den här vitsen. Sverige hade aldrig kunnat genomföra de drastiska nedskärningarna av försvaret om inte Finland funnits som buffert mellan Moder Svea och Ryssland.

Efter Berlinmurens fall 1989 och Sovjetunionens kollaps några år senare monterade det svenska försvaret ned sig självmant utgående från tanken på att det kalla krigets slut innebar att man inte längre­ behövde något invasionsförsvar.

Detta ledde till en kraftig nedtrappning av försvarskapaciteten med nedlagda förband, ett nedskuret flygvapen, skrotade örlogsfartyg och så småningom också avskaffad värnplikt.

Märkväl att initiativet togs inom försvars­ledningen, inte av landets politiska ledning – som däremot ivrigt nappade på möjligheten att spara­ kostnader då man kunde skära ned i försvars­utgifter.

Tankesmedjan Gatestone har förtecknat vad som 2000 fanns kvar av numerären 1985:

• 15 procent av arméns stridsförband

• en tiondel av lokalförsvarsförbanden

• hälften av hemvärnet

• drygt hälften av flygvapnet

• en fjärdedel av marinen.

Några år senare, 2004, gick rödpennan igen och då återstod:

• 6 procent av de stridande förbanden

• inget lokalförsvar

• ett än en gång halverat hemvärn

• 100 i stället för 200 flyg

• en halverad marin med endast sju ytstridsfartyg och fyra ubåtar.

Det är detta Sverige som vaknat till en ny verklighet med ökad spänning efter att Ryssland annekterat Krim och ökad militär aktivitet i Östersjö­området.

I Finland var det, som man säger ”bussines as usual”, med bibehållen styrka i krigsplacerade förband och fortsatta investeringar i försvaret.

Det är i det här läget de två nordiska länderna utvecklat ett alltmer långtgående militärt sam­arbete och i försiktiga ordalag diskuterar ett än mer förtätat samarbete, om man än viftar bort en formell försvarsunion. En sådan kunde innebära svenska förbindelser att sända sina söner att fylla luckorna längs de 1 340 finländska kilometrarna mot Ryssland.

Svenska Liberalernas (tidigare Folkpartiet) ord­förande Jan Björklund var i Sälen (HBL 10.1) skeptisk på en försvarsallians. ”Tanken på att det nästan obefintliga svenska försvaret skulle kunna försvara Finlands östgräns är nästan löjeväckande.” Det är Nato som behövs om vi vill ha hjälp utifrån.

Betydelsen av försvarssamarbetet ska ändå inte­ förringas. Bägge länderna har styrkor som kompletterar den andras och bara möjligheterna att samordna och koordinera resurserna, liksom de gemensamma övningarna är viktiga.

Då president Niinistö i somras höll sin numera­ klassiska sommarträff på Gullranda fick Finland en del pikar om våra nära relationer till Ryssland, medan svenska politiker pläderade från större återhållsamhet i förbindelserna. Nu talade stats­minister Stefan Löfven om behovet av ökad svensk dialog med Ryssland, vilket kan ses som en smärre kursjustering.

Den justeringen är förnuftig, vi kan aldrig ha för lite dialog.

Den finländska regeringen ska inom några månader­ avge sin försvarspolitiska redogörelse.­ Försvarsutskottes ordförande Ilkka Kanerva (Saml) säger i Suomen Kuvalehti 2/17 att det skulle vara vettigt att Finland och Sverige söker om Natomedlemskap samtidigt.

Just nu säger den svenska regeringen nej till ­Nato, medan den finländska ståndpunkten är ett ”definitivt kanske”.

Maktskiftet i USA kan med Donald Trumps isolationistiska syn innebära att frågan är akademisk. Då är Finlands sak bara vår.