Det är ganska exakt ett år till nästa presidentval i Finland. Vi går till urnorna för den första valomgången den 28 januari 2018. Om Sauli Niinistö i vår meddelar att han ställer sig till förfogande för en ny valperiod är det fråga om huruvida det alls blir en andra omgång. Men vad händer om Niinistö inte ställer upp?

Sauli Niinistö är populär. En opinionsundersökning utförd i slutet av fjolåret visade att bara tre procent av finländarna var missnöjda med sin president. Han har också vuxit till statsmannadimensioner i sin balansgång som president för ett EU-Finland och granne till stormakten Ryssland vilken utan att vika från unionens fasthet i Ukrainafrågan och sanktionerna kunnat föra dialog med president Putin.

I ett ansträngt internationellt läge, med ökad spänning också i Östersjön och en oberäknelig kraft som Donald Trump i Vita huset utstrålar Niinistö bestämdhet och trygghet.

Det finns alltså goda skäl att önska att han ska fortsätta. Men vill han det? Presidenten har lovat ge besked under våren.

Om Niinistö ställer upp för en period till fyller han 70 året han tillträder och är 75 vid sin avgång våren 2024. Vem som helst kan önska dra sig tillbaka efter en lång och slitande yrkeskarriär tidigare än så.

För jämförelsens skull: Donald Trump är också 70 då han tillträder, Urho Kekkonen var 77 sista gången han valdes och såväl Svinhufvud, Mannerheim som Paasikvi skötte presidentämbetet då de fyllt 75. Alla exempel är nödvändigtvis inte övertygande.

Vi ska heller inte inbilla oss, som många gjorde med Kekkonen, att Niinistö är oumbärlig för våra relationer till Ryssland eller den övriga världen.

Vid de senaste valen har också de mindre partierna ställt upp med egna kandidater. Om Niinistö vill fortsätta är det inte uteslutet att det uppstår något slag av koalition bakom honom. Det gör det extra svårt att förutse mönstret i nästa presidentval.

Vi måste i alla falla laborera med sceneriet att Niinistö meddelar att han vill dra sig tillbaka. Vad händer då? 

Det finns ingen uppenbar kronprins eller -prinsessa, men säkert en och annan Iznogoud (fi. Ahmed Ahne) som vill bli kalif i stället för kalifen. Vad gör den evige förloraren Paavo Väyrynen med sitt nya parti som bas?

Hittills har ändå nästan alla legat väldigt lågt.

Den enda som gett sig tillkänna är Centerns Matti Vanhanen som redan är utsedd till partiets presidentkandidat.

Vanhanen var Centerns kandidat också 2006 då han fick knappa 19 procent i första valomgången och kom trea, ungefär fem procentenheter bakom Samlingspartiets Sauli Niinistö som den gången förlorade mot SDP:s Tarja Halonen.

Hittills har Vanhanen, som lämnade uppdraget som ordförande för Centerns riksdagsgrupp för att kunna koncentrera sig på sin kampanj, hållit låg profil.

Vanhanen ställer alltså upp oavsett vad Niinistö gör.

De övriga partierna avvaktar nogsamt hans besked. Speciellt gäller det här naturligtvis för Samlingspartiet som torde se med stor vånda på en situation där Niinistö inte står till förfogande.

Alexander Stubb torde ha försatt sina chanser, Jyrki Katainen kan tänkas kunna övertalas – men är han alls intresserad?

Kunde Paula Risikko få partiets led bakom sig?

Sitsen är lika svår för SDP. Jutta Urpilainen kunde vara ett starkt namn, men hittills har hon varit totalt avvisande, och inte heller Eero Heinäluoma har visat något intresse. Är det någon som längre tror på Erkki Tuomioja? Han har lång erfarenhet av utrikespolitik och är språkkunnig men omstridd och dessutom ungefär jämngammal med Niinistö. Sossarnas förra försök att lansera en veteran ändade med förskräckelse då Paavo Lipponen fick bara 6,7 procent av rösterna vid första valomgången 2012.

Timo Soini har meddelat att han inte ställer upp för Sannfinländarna för en tredje gång. Jussi Niinistö, Sampo Terho eller kanske talmannen Maria Lohela – kan någon av dem övertyga?

Vid valet 2012 var De grönas Pekka Haavisto den stora överraskaren som slog ut både Lipponen, Centerns Väyrynen och Timo Soini i första omgången. En kvalificerad gissning är att han ställer upp igen.

1994 var Elisabeth Rehn när att skrälla med 22 procent i första omgången och drygt 46 i den andra när folket valde Martti Ahtisaari. Försöket att upprepa bravaden sex år senare slutade med 7,9 procent i första omgången, och vid valen 2006 och 2012 fick Henrik Lax respektive Eva Biaudet inte ens partiets vanliga anhängare bakom sig med nästan pinsamma 2,7 och 1,6 procent i första omgången. Vem vill bli utmanare med de oddsen?

Kristdemokraterna kan tänkas försöka på nytt med sin ordförande Sari Essayah, men vad gör Vänsterförbundet? Paavo Arhinmäki är väl att betrakta som före detta och Li Andersson ännu ett framtidsnamn.

Om Sauli Niinistö ställer upp kan den koalition som kanske uppstår, trots att presidenten inte längre spelar samma roll som förr, vara riktgivande också för regeringsbildningen och signal inför riksdagsvalet 2019. Om han inte ställer upp vet ingen vad som händer.

Vi ska inte heller räkna ut ett Trumpfenomen i Finland.

Vi lever i spännande tider.

Korrigerad 22.1 klockan 11:13