Den har kallats den fjärde industriella ­revolutionen. Först kom ångmaskinen, sedan uppfanns elektriciteten och efter det införde vi ­elektroniken.

Den fjärde industriella vågen eller digitali­seringen innebär att varje produkt i produktionskedjan bär med sig information om vart den ska och hur för att processen ska kunna organisera sig själv.

Konceptet uppfattas som ett sätt att åter­industrialisera västvärlden. Vi är just nu i omställnings­fasen, vilket i praktiken innebär att utkomsten och sysselsättningsmöjligheterna är enorma­ för ICT-drivna yrkesmänniskor.

Och eftersom digitaliseringen i sig eliminerar geografiska avstånd kan företag som jobbar med digitaliseringens olika möjligheter att rationalisera processer ha hela världen som arbetsfält. Var och en inser att det här innebär en enorm möjlighet för exportinriktade Österbotten att ytterligare utvidga sitt revir och marknadsområde.

Problemet är att Österbotten liksom många andra­ finländska regioner har för få människor med rätt ICT-kompetens. Ingenjörer finns det gott om, men tyvärr har många av dem en smal kunskap­ som det inte finns efterfrågan för.

Trots att vi inom Österbottens TE-central lär ha 225 arbetslösa ICT-experter, allt från datanomer till diplomingenjörer, är företagen allvarligt bekymrade för att en arbetskrafts- och kompetensbrist inom just databranschen och programmering­ kan komma att inverka på den österbottniska ­konkurrenskraften.

Det finns flera sammanhängande anledningar till att företrädare för näringslivet i Österbotten har satt sina pannor i djupa veck på senare tid.

Ett skäl är att unga människor inte känner till de företag som finns och vad de gör. Arbetskraft och utbud av jobbmöjligheter möts inte.

Dessutom är den nationella och internationella­ konkurrensen om kompetensen stenhård. Uleå­borg och Tammerfors är två regioner som på senare­ tid har kört massiva kampanjer i syfte att locka till sig de skarpa begåvningarna på området.

För det tredje har ICT-programmen inom olika­ utbildningsenheter av någon anledning inte­ framstått som riktigt attraktiva för fin­ländska ung­domar. Det talas om 1,2–1,5 sökande per utbildnings­plats, vilket är en alltför svag siffra. Här finns säkert skäl till analys och åtgärder som syftar­ till att göra både finsk och finlandssvensk ICT-­utbildning mer tidsenlig.

Sist men inte minst verkar Nokias problem ha rubbat många unga människors tilltro till ICT-branschen. I och med att massiva uppsägningar och samarbetsförhandlingarna inom branschen har fått stor massmedial spridning har många ­potentiella förmågor skrämts till andra sektorer.

Uppsägningar ger ofta stora rubriker medan återanställningar inte får någon uppmärksamhet­ alls. Det oaktat lär de flesta före detta Nokia­ingenjörerna i dag ha nya jobb.

En förklaring kan säkert också sökas i att den generella kunskapen om big data och sakernas ­internet ännu är på en förhållandevis anspråkslös nivå i vårt land. Vi vet helt enkelt för lite om hur ­digitaliseringen kommer att transformera existerande affärsmodeller, socioekonomiska strukturer och organisationsmönster.

Logistikberoende branscher såsom transportbranschen och inkvarteringssektorn har redan fått smaka på stora förändringar, men betydligt fler förändringar är i antågande.

Det nya är att tidigare isolerade branscher, såsom den finlandssvenska mediebranschen, har på kort tid kastats ut i ett hårt, internationellt konkurrens­läge inom vilket multinationella företag har ett ­automatiskt övertag.

Hur kan denna utmaning tacklas?

Jo, om man får tro representanter för de drabbade­ företagen ska kunskap om programmering både vidgas och kombineras med affärs­verksamhet på ett helt annat sätt än tidigare.

I dag förutsätts att datanörden är både social och affärsinriktad, men framför allt flexibel och analytisk.

I den mån Österbotten kan uppbåda sociala, ­flexibla, analytiska och affärsinriktade data­nördar är de värda en hel del på dagens och morgon­dagens arbetsmarknad.