Den tvåspråkiga skolan var ämne för en diskussion i Vasa på tisdagskvällen. Som väntat blev debatten väldigt spretig.

Själva spretigheten är en effekt av att frågan om den tvåspråkiga skolan innehåller en mängd olika dimensioner som vävs in i varandra och som kryddas med känslor.

Resultatet blir inte fruktbart om den ena aktören pratar om språket som kommunikationsmedel medan den andra lägger ut texten om språket som ett uttryck för etnisk tillhörighet.

Så vad handlar det då om, egentligen?

Jo, en av dimensionerna tar fasta på att svenskspråkiga borde lära sig finska. Förkämparna uppfattar den tvåspråkiga skolan som en välkommen modifiering av den traditionella skolan som har misslyckats med finskundervisningen.

Förespråkarna för den här modellen funderar på en lösning som i samma veva skulle förbättra finskspråkigas kunskaper i svenska. Det är i den dimensionen som professor Fritjof Sahlström skjuter in sina teorier om tvåvägsspråkbad.

Eleverna skulle växla mellan undervisning på svenska respektive finska, lite enligt det mönster som redan i dag tillämpas inom Språkbadsskolan och gymnasierna i Jakobstad.

Så länge det råder någorlunda jämvikt mellan språkgrupperna är det ingen större fara på taket med en sådan modell.

Samtidigt ska vi vara medvetna om att ett språk i sig inte existerar utan en fast grund och att det är just skolan som ska ge och förädla denna grund.

Det är i den dimensionen tvåspråkighets­forskaren Barbro Allardt-Ljunggren kommer in med sina teorier. Hon uttryckte i en intervju för ÖT (20.3.2016) en stor förundran över att många finlandssvenska föräldrar i dag tenderar vara mer måna om sina egna barns kunskaper i finska än om att finlandssvenskarna har ett svenskt skol­väsende.

Här skiljer vi finlandssvenskar oss från ­andra ­minoriteter. Vi verkar inte inse riskerna med ­assimilering, det vill säga att vi integreras så djupt i språkmajoriteten att vi förlorar vår egen ­språkliga identitet.

Utan en svensk grundskola har vi ingen svensk högskoleutbildning och inga svenska statstjänste­män. Det betyder slutet för svenskan som samhällsbärande språk i Finland.

Lite märkligt är det faktiskt att Finland verkar ­vara det enda landet i världen där den språkliga minoritetsbefolkningen diskuterar en skolmodell som snarare reducerar modersmålet än framhäver det. Det tyder på att svenskan i Finland ännu uppfattas stå på en gedigen grund.

Allardt-Ljunggren har också varit vis nog att framhålla den svenska skolans viktiga roll som en identitetsskapare för många tvåspråkiga elever. ­Utan att ha gått i svensk skola skulle de inte ha tillägnat sig en svensk identitet.

Var du står i debatten om den tvåspråkiga skolan handlar alltså bland annat om hur du upp­fattar språket – som ett individuellt kommunikations­medel eller en fråga om kultur och identitet.

Den taxellska paradoxen om att tvåspråkiga lösningar leder till enspråkighet och vice versa bygger på den senare definitionen, det vill säga på ­svenskan som en etnolingvistisk tillhörighet.

Därför går det inte att säga att Taxell har fel, rätt eller att teorin skulle ha levt ut sin tid. Paradoxen beskriver skörheten i balansen mellan två språk.

Hur löser vi då dilemmat med att finlands­svenska elever går ut grundskolan utan att de har lyckats­ tillgodogöra sig tillräckliga kunskaper i ­finska? Och går det över huvud taget att åtgärda denna­ brist och i samma veva bättra på finskspråkiga elevers kunskaper i svenska?

Jo, bäst är om den traditionella, på språk upp­delade grundskolan successivt skulle börja dra ­nytta av språkbadsmetodikens pedagogiska landvinningar, både på den finska och på den svenska­ sidan. Du lär dig ett språk om du tillämpar det i praktisk handling.

Om den svenska skolan inte klarar av att lära ut finska kommer den på sikt att dö sotdöden, vilket i sig blir förödande för svenskan i Finland.

Men samma sak händer faktiskt om vi ersätter ett svenskt skolväsende med ett tvåspråkigt skol­väsende. Strängen brister om bågen spänns för hårt.