Kandidatrekryteringen till kommunalvalet den 9 april är inne på slutrakan. På tisdag ska listorna­ lämnas in. Valarbetare svettas och vänder på varenda sten för att försöka övertala folk att kandidera.­ Hittills har det inte gått så bra, åtminstone inte om man ser till hela landet. För några­ dagar­ sedan skrev Kommunförbundets tidningar­ att det är kollaps i de stora partiernas kandidat­antal. Det fattades då flera tusen sammanlagt på Centerns, Socialdemokraternas och Samlings­partiets listor och timglaset är nu på väg att rinna­ ut.

De mindre partierna är inte lika illa ute. Totalt­ kanske SFP till och med når sitt mål på 1 300 ­kandidater, även om det är färre än i valet 2012. Också Kristdemokraterna, Vänsterförbundet och De ­gröna tror att de lyckas.

Lokalt finns stora variationer; Korsnäs har det riktigt tufft och det talas till och med om en risk för sämjoval. Ifall man inte får till en sen slutspurt kan kandidaterna vara färre än det finns fullmäktige­platser. I så fall behöver Korsnäsborna inte ens rösta.­ Men hoppfulla valarbetare tror sig få ihop några sista minuten-kandidater som räddar valet. Sämjoval till kommunfullmäktige är extremt ovanligt.

Intresset för att kandidera har sjunkit i de tre ­senaste kommunalvalen, och i det långa loppet får det konsekvenser. Problemet med ett sämjoval är att det inte är demokratiskt. Röstberättigade­ har ingen möjlighet att visa vilken kandidat, vilket­ parti­ och vilka åsikter de föredrar. Fullmäktige som ingen har röstat fram representerar inte folkviljan.

Där det ordnas val med få kandidater finns det risk för att intresset och valdeltagandet sjunker. I senaste kommunalval var det 58,3 procent. Sjunker det under 50 procent är demokratin i gungning.

Orsakerna till det låga intresset kan ytligt sett vara nästan lika många som det finns tillfrågade­ kandidater. Vissa säger sig sakna intresse för ­samhällsfrågor, en del tror inte de kan påverka ­genom politiken. Väldigt vanligt är att man ”inte har tid”.

Partierna har sina teorier: De stora komplicerade­ samhällsreformerna skrämmer och potentiella kandidater befarar att kommunerna förlorar sin betydelse efter landskapsreformen. Statsvetaren Göran Djupsund säger att kommunernas ekonomi har blivit tajtare och tror att få därför vill vara med och fatta trista sparbeslut.

Må så vara att en sviktande ekonomi och byrå­kratiska processer känns mindre lockande. Men det finns också en generell trend i att folk engagerar­ sig allt mindre i gemensamma saker. Förenings­liv och talkoprojekt har svårt att hitta­ frivilliga. Idealet för en bra medborgare finns någon­ annanstans än i föreningslokalen. Möjligen kan barnens idrottsintresse tvinga ut unga föräldrar ur stugorna i och med att det finns ett ideal om att barnen ska satsa på fysiska aktiviteter. Vi matas med uppmaningar om karriär, socialt umgänge, snygga kroppar och sunda matvanor. Resor, vackra hem och egentid hör också till. Vi får intryck från så många håll, inte minst sociala medier.

Var i allt detta finns idealet om att ställa upp för samhället? Till och med på Facebook skapar vi ­våra små bubblor av likasinnade och känner ett obehag i konfrontationen med oliktänkare. Men faktum är att samhället består av alla slags människor som ska fungera tillsammans.

Många statsvetare har grubblat på hur ­intresset för det gemensamma uppstår. Robert­ ­Putnam blev berömd för sin teori om socialt ­kapital, det vill säga engagemanget för det gemen­samma. Han menar att det är i föreningslivet och när man hjälper varandra som intresset för ett ­politiskt engagemang uppstår. Detta leder till ett större förtroende för samhällets organisation och stärker demokratin.

I vissa kommuner sker det också ett generationsskifte; många som varit aktiva i årtionden stiger av. Tomrummet är ofta svårt att fylla. Kanske­ borde­ man i vissa fall ha varit mer inkluderande­ under­ åren som gått, mindre mån om sin egen ställning? Det är fullt förståeligt om intresset falnar hos nyinvalda om de ser att de ändå inte har någon talan.­ Detta är något för äldre politiker att ha i bak­huvudet. Släpp fram de unga också – det är de som ska ta över senare. Om de finns kvar.

Kommunpolitik handlar om att tillsammans ta hand om saker i närsamhället, att hjälpas åt med det som måste göras. När partierna finner ett sätt att plantera idealet om att det är fint och meriterande att engagera sig har vi en chans till ett större och villigare utbud av kandidater.