Regeringens förslag fokuserar på administrativa konstruktioner som ger Centern de landskap man eftersträvat i decennier. Samlingspartiet i sin tur fick igenom sin käpphäst om valfrihet för patienten.
Enligt en gammal vits är kamelen resultatet av att en arbetsgrupp haft i uppdrag att planera en häst. Vårdreformen är på god väg att bli en kamel.
Yle har låtit fem professorer, som följt med social-och hälsovårdsreformen under flera år, ta ställning till valfrihetsbiten av reformen som den ser ut i dagens läge.
De fem är Heikki Hiilamo, Jussi Huttunen, Martti Kekomäki och Anneli Pohjola vilka alla är medlemmar av en expertgrupp inom Social- och hälsovårdsministeriet, samt Anneli Anttonen som är professor i socialpolitik vid Tammerfors universitet.
Professorerna tar inte till liknelsen med kamelen, men är närmast rörande eniga om att reformen genomförd skulle vara till mera skada än nytta.
Jussi Huttunen, tidigare chefdirektör för dåvarande Folkhälsoinstitutet, anser detaljerna i beredningen var så öppna eller i konflikt med målsättningarna att reformen i den form man nu driver den är ett språng i det okända.
De fyra centrala målen för reformen har varit att stärka den grundläggande hälsovården och socialservicen, att utveckla samarbetet mellan grundläggande vård och specialiserad vård, att minska på ojämlikheten och få kontroll över kostnaderna.
Enligt Huttunen verkar man inte uppnå en enda av de här målsättningarna.
Professor Heikki Hiilamo ser visserligen fördelar i att de som bor på större orter och som inte omfattas av företagshälsovården får det lättare att komma i kontakt med en läkare.
”Farorna med reformen är ändå större än fördelarna”, säger Hiilamo.
Han ser risker för att till exempel en äldre person som behöver en höftoperation borde tas hand om av en helhet, som omfattar såväl hvc-tjänster, operationen inom den specialiserade vården, rehabiliteringen efter vården och hemsjukvården, utan de risker att falla mellan stolarna reformen riskerar att medföra. Modellen riskerar enligt Hiilamo också till att leda till höjda kostnader.
”Bägge aspekterna skulle innebära försämringar för de sämst lottade”, säger Hiilamo.
Hiilamo befarar att regeringens modell med valfrihet försvagar, om inte rentav omöjliggör, en integrering av tjänsterna. Enligt honom har riskerna med valfrihetsmodellen upprepats om och om igen och att de också finns dokumenterade i uppföljningen av lagförslaget.
Martti Kekomäki oroas av splittringen mellan den bolagiserade grundläggande vården och servicen, och den specialiserade sjukvården och krävande socialvården som landskapen står för. ”Det här slår effektivt sönder integrationen eftersom finansieringssystemet separerar dem i olika silo. Bägge genererar säkert ’resultat’ men inte som ett sammansvetsat lag, vilket man skulle förutsätta om man vill eftersträva integration”, säger Kekomäki.
Han befarar att de bolagiserade hälsocentralerna som får betalt enligt antalet anslutna patienter/klienter slussar speciellt de fall som kräver dyrbar vård vidare för att spara på kostnader.
Anneli Anttonen påminner om att det finländska vårdsystemet är effektivt i en färsk internationell jämförelse och undrar varför vi ska ta exempel av länder där man klarar sig sämre. Hon betraktar det som ”mycket säkert” att den konkurrens man planerar leder till ökade kostnader.
Anneli Pohjola beskriver lagförslaget om valfrihet som halvfärdigt och synnerligen svårbegripligt. Till och med experter har svårt att greppa hur man tänkt att helheten ska fungera. ”Tyvärr handlar det inte ens om en svårtydbar lagtext utan om en komplicerad och splittrad konstruktion”, säger Pohjola.
Regeringen har backat i många frågor, men hittills hårdnackat försvårat vårdreformen. Den borde kanske lyssna på experterna.
Fem professorer är fler än tre regeringspartier.
Gör om, regeringen, gör det bättre.
Opinion
1.3.2017
Gör om, gör det bättre
En central målsättning för social- och hälsovårdsreformen var – i tidernas begynnelse – att integrera ett splittrat fält av grundläggande sjukvård, hälsovård och specialiserad sjukvård med patienten i fokus.