Startfältet inför presidentvalet om ett knappt år börjar forma sig, men de flesta hästarna lurar fortfarande i stallet. Presidentvalet är i högsta grad en taktikgren där det gäller att tajma sin start optimalt.

Det alla väntar på är tillkännagivandet från ­sittande presidenten. Om Sauli Niinistö meddelar­ att han ställer upp för en period till är det svårt att se vem som skulle kunna utmana honom på allvar ens i första valomgången den 28 januari, så förkrossande starkt är finländarnas stöd för honom i alla opinionsmätningar.

Ändå är presidentvalet ett race där politisk trovärdighet kräver att man deltar bara för synlig­hetens skull. Presidentvalet har ett symbolvärde ­inför alla kommande val.

Centern var långt före de andra då Matti Vanhanen nominerades redan på partidagen i fjol.

De övriga stora partierna har osedvanligt kämpigt med sin kandidatnominering.

Om Sauli Niinistö meddelar att han ställer upp torde den lättnadens suck som undslipper­ Samlings­partiets ledning höras långt utanför Ring III. Partiet har ingen självklar kandidat, och ett tack och adjö från Sauli Niinistö skulle ­ställa ­Samlingspartiet inför ett stort dilemma. Alexander­ Stubb har själv spelat sig ut ur leken, Jan Vapaavuori och Petteri Orpo är för oerfarna. Är Paula­ ­Risikko eller kanske Kimmo Sasi de mest tro­värdiga alternativen?

Socialdemokraternas situation är inte mycket­ bättre då den ena efter den andra tilltänkta och lämpliga kandidaten tackat nej. Många hade ställt hoppet till tidigare ordförande Jutta Urpi­lainen, men hon har sagt klart ifrån, liksom förre tal­mannen och också han partiordföranden ­Eero ­Heinäluoma. Liisa Jaakonsaari, veteranpolitiker och Europarlamentariker är ett starkt namn, men är hon för Natovänlig för att falla partifältet i smaken?

Nu nominerade Vänsterförbundet smart Merja­ Kyllönen som åtminstone till en del kommer att spela den roll Jutta Urpilainen kunde ha haft som ung, slagfärdig kvinna på vänsterkanten. För­modligen ändå så långt på vänsterkanten att hon inte lockar alla de väljare som skulle ha ställt sig bakom Urpilainen.

Kyllönen har redan hunnit väcka uppmärksamhet med ett uttalande där hon öppnade för att EU ska utreda hur man kunde häva sanktionerna mot Ryssland. En vänsterförbundare blir inte president i Finland 2018, men Merja Kyllönen kan ändå röra ­rejält om i packen.

Vid valet 2012 skrällde De grönas Pekka ­Haavisto rejält och slog ut såväl SDP:s Paavo Lipponen som Centerns Paavo Väyrynen i första ­omgången och gick sensationellt till den andra omgången.­ Trots att Sauli Niinistö då slog honom med ­klara siffror,­ 62,6 mot 37,4 procent, måste resultatet­ ­ändå beskrivas som en framgång. Nu fiskar Vänster­förbundets Kyllönen uppenbart i samma vatten­ som Haavisto, vilket leder till att de äter av ­varandras röster. Merja Kyllönen är hindret för att Haavisto ska förnya sin bedrift från 2012.

Vad gör då de övriga partierna?

I valet 2012 kom Sannfinländarnas Timo Soini fyra­ med bara 9,4 procent av rösterna, men slog i alla fall ut SDP:s Paavo Lipponen som stannade på pinsamma 6,7 procent.

Detta skedde året efter partiets första valskräll. Sedan dess har enkätstödet rasat och Soini meddelat att han drar sig tillbaka. Hur Sannfinländarna agerar är helt avhängigt hur det går i ordförandevalet då potentiella kandidaten Jussi Niinistö sagt att han anser att partiordföranden också bör vara presidentkandidat.

Sedan Elisabeth Rehns nära nog-skräll har SFP gjort en slät figur i presidentvalen. Nils Torvalds har försiktigt öppnat för att ställa upp om han blir tillfrågad, och varför inte – Torvalds har som EU-parlamentariker framstått som allt mer stats­mannamässig och är en klart trovärdig kandidat. Det samma kan sägas om KD:s Sari Essayah som kunde ge partiet bra synlighet i valet.