Kanske menade han något annat än vad han ­råkade säga.

Kanske har han inte koll på vilka dagar alla möjliga­ rapporter kommer ut och är därför inte beredd på det batteri av frågor som kan komma efter offentliggörandet.

Det blir i nuläget väldigt många ”kanske” när ­temat är statsministern och studentsvenskan, icke obligatorisk sedan anno 2005. Men så började ju alltihopa också med ett ”kanske”.

På tisdagsförmiddagen offentliggjorde tanke­smedjan Agenda en pamflett, skriven av mång­åriga politiska journalisten Anne Suominen. I den säger statsministern att det visserligen inte förts någon diskussion om att återinföra obligatorisk studentsvenska ... ”men att vi kanske borde göra så”.

På det följde under eftermiddagen givna reaktioner. SFP applåderade, Sannfinländarna sablade­ ner. Undervisningsministern, Samlingspartiets Sanni Grahn-Laasonen, uttryckte överraskning.

Under eftermiddagen fick landets största tidning Helsingin Sanomat en snabb e-postkommentar av statsministern. Då hade ”kanske” blivit ”knappast”.

Att återinföra obligatorisk svenska i student­skrivningen är knappast det första, primära sättet­ att förbättra tjänstemännens kunskap i språket, meddelade Sipilä.

Man måste hitta andra uppmuntrande tillvägagångssätt.

Juha Sipilä säger sig se slopandet av obligatoriet som en möjlig orsak till att det gått utför med språkkunskaperna i den finländska tjänstemannaskaran. Att så skett under en längre tidsperiod förnekar han inte.

Han säger också till HS att det är viktigt för honom­ att den svenskspråkiga minoritetens rättigheter tryggas och att en diskussion därför är nödvändig. Men det gick fel – igen.

Efter den här klumpiga inledningen är det inte det lättaste att svänga skeppet och få till stånd en konstruktiv diskussion. Ett spelkort är definitivt borta ur leken under den här regeringsperioden, i och med hans otvetydiga nej i tv-studion. Eller ska vi hoppas på fortsatt velande från regeringens förgrundsfigur? Det borde inte vara ett alternativ för en statsminister.

Kortet råkade vara ett kort med stort symbol­värde för minoriteten. Fallet studentsvenskan är också ett exempel på hur regering efter regering kan negligera verkligheten. Rikspolitikerna har tvingats konstatera att ett beslut fick helt andra ­effekter – sämre språkkunskaper, mindre språk­intresse över hela linjen – än avsett var. Men det har inte lett till några åtgärder, inte heller medan SFP satt i regeringen.

Det Sipilä öppnar för – i stället för ”knappast-­alternativet” – är höjda krav på den tjänstemannasvenska man ska tillägna sig på universitetsnivå.­ Alternativt att det blir möjligt att tillägna sig tjänste­mannasvenska på gymnasienivå, något som är på gång i Karleby.

Men vidare i tisdagens drama: På kvällen får statsministern i en tv-studio en kort, rak fråga om den obligatoriska studentsvenskan bör återinföras. Svaret är lika rakt och kort: nej.

Inte vare sig ministern eller journalisten vidareutvecklar temat.

Kanske som blivit knappast blir nej. ”Lång dags färd mot natt”, för att låna en pjästitel. Eller ”Under­bart är kort”, den Povel Ramel-låten vore ett lämpligt val för en finlandssvensk kör i dag.

Tv-programmet var Partiets dag i Yle 1. Det var Centerns tur att stå i strålkastarljuset inför kommunal­valet. Man får anta att en partiledare i den situationen är extra noga med att formulera partiets linje.

Man kan givetvis välja ett positivt förhållningssätt och ta fasta på att statsministern noterat och formulerat en oro över nergången i kunskaperna i svenska i det tvåspråkiga/flerspråkiga ­nordiska landet Finland. Men det känns något tillkämpat, ­åtminstone i dag.

I Agenda-pamfletten vädras tanken om att trenden med försämrade svenskakunskaper fick en avgörande skjuts framåt redan 1995, då Finland blev medlem i EU. Jo, speciellt de första åren var det som om tuppkammen växte på en del av landets politiker. Nu skulle man gå direkt på EU:s kärna,­ sitta vid de stora pojkarnas bord. Inte vara lille­brodern med det avvikande språket i den nordiska­ familjen.

Drygt tjugo år senare finns en ung generation där en del – långtifrån alla, ska vi givetvis komma ihåg – nästan framställer det som en merit att de inte kan svenska. En Susanna Koski, riksdags­ledamot, kunde tala under den stora jourdemonstrationen på Vasa torg utan att se det som nödvändigt att yttra­ minsta lilla stavelse på svenska. Attityden var: Jag står över sådant.

Attityden kan mången gång vara minst lika viktig eller till och med viktigare än faktiska språk­kunskaper. Har den oroade statsministern några idéer om åtgärder på det området?

Kanske – knappast – nej – under loppet av en dag.

Kanske kallas det politik. Realpolitik. Men på fältet göder det cynism.

I pamfletten säger statsministern att han inte förstår varifrån ”den här stämplingen att vi inte beaktar de språkliga rättigheterna kommer”. Vill han verkligen ändra på det blev tisdagen en olycksdag.