Tajmningen var ingen slump. Onsdagens terror­attack i London inträffade på årsdagen av massakern i Bryssel och, som ett direkt hån, samtidigt som västvärldens försvarstoppar var samlade i Washington för att dryfta hur man ska bekämpa IS.

Attacken i London är ett exempel på terroristernas nya taktik. Ett första exempel var attacken­ i ­Nice då en lastbil plöjde in i en folkmassa på Frankrikes nationaldag den 14 juli. Minst 84 människor dog och över 200 skadades, många av dem svårt, innan polisen sköt ihjäl mannen.

Det hela upprepades i Berlin i december då en man körde en lastbil in i en folkhop på en jul­marknad. Minst tolv människor dog och ett femtiotal skadades.

Fram till de här händelserna förknippades terrorattacker med bomber och skjutvapen.

Onsdagens händelser i London upprepade mönstret och tillvägagångssättet i Nice och Berlin.

Det enda som behövs är ett motorfordon och, som i London, en kniv.

Det behövs inte heller logistiskt stöd från en stor organisation. Det räcker med en ensam gärningsman.

Det här gör den nya terrorn svår att bekämpa.

Vad hjälper bombhundar och sprängämnes­detektorer mot en vardaglig bil?

När detta skrivs vet vi inget om gärningsmannens­ bakgrund eller kopplingar till eventuella terror­nätverk, men att de kopplingarna finns torde vara­ bortom allt tvivel. Men det är den ensamma gärnings­mannen, ensam­vargen, som uppenbart är den nya terroristen.

Som tidningens utrikeskommentator Wolfgang Hansson skriver i Aftonbladet är den ensamme­ ­terroristen säkerhetspolisens mardröm – nästan alltid omöjlig att stoppa.

”Islamiska staten och andra terrorgrupper vet att säkerhetspolisen har otroligt svårt att stoppa ensam­terrorister som använder sig av enkla, vardagliga vapen och som inte drar uppmärksam­heten till sig”, skriver Hansson.

Hansson påtalar också svårigheten att förutspå vem som är potentiell terrorist, trots vetskapen om att någon har jihadistiska sympatier. Han skriver att antalet våldsbejakande islamister i många länder i Västeuropa är så stort att polisen omöjligen kan ha alla under bevakning dygnet runt.

Radikaliseringen kan dessutom ske mycket snabbt. Ändå varnar han för den enkla slutsatsen om att lösningen heter stängda gränser. ”En majoritet av lone wolf-terrorister i Europa och USA är födda där eller har bott i väst sedan de var barn. De har radikaliserats i Europa och USA.”

Kampen måste ske mot utslagning och radikalisering.

Varje terrorattack har på något plan lett till skärpta säkerhetsåtgärder med synliga marke­ringar om myndigheternas skärpta grepp.

I Bryssel är närvaron av beväpnad polis mycket­ påtaglig efter attackerna för ett år sedan, ändå­ inbillar man sig ens inte att poliserna skulle vara­ ­någon garanti för att man ska kunna hindra en ­attack. Ändå har de ett avskräckande syfte, och sänder kanske framför allt lugnande signaler till medborgarna.

Det kommer nästan efter varje attack en våg av efterklokt besserwisseri där säkerhetsmyndig­heterna anklagas för att ha blundat för signaler om ett kommande angrepp eller för att inte ha gripit en potentiell gärningsman man borde ha haft vetskap om.

Det kan ha funnits tillfällen med fog för kritiken. Ändå måste det ju vara nästan omöjligt att ur bruset av alarmerande signaler urskilja de som innebär konkreta hot och veta när man ska slå till och vem man ska skydda.

Också i Finland förs nu en diskussion om säkerhetsmyndigheternas befogenheter till teknisk spaning och avlyssning.

Det är en viktig diskussion. Säkerheten må komma­ först – men till vilket pris?

Detsamma gäller säkerhetspådrag och skydds­åtgärder. Ökad synlighet av beväpnad och uniforms­klädd personal, vare sig det är väktare, poliser eller rentav militär kan avskräcka både terrorister och andra brottslingar.

Men är det ett sådant samhälle vi vill ha?

Vi kan också låsa om oss i våra hem, undvika folkhopar och låta bli att resa.

Men då har terroristerna redan uppnått sitt mål.

Vi måste tro på en fri värld och ett öppet sam­hälle.