Det skriver den bulgariskfödda belgiska journalisten och EU-analytikern Georgi Gotev på webbplatsen euractive.com efter den första omgången i det franska presidentvalet där extremhögerns marine Le Pen visserligen gick till andra omgången, men inte – som hon hoppats – från första startrutan utan slagen av oberoende mitten­kandidaten Emmanuel Macron.

Synnerligen enhälliga opinionsundersökningar visar att Macron kommer att segra med klara siffror i den andra omgången som hålls om två veckor.

Nästan lika enhälliga mätningar förutspådde också ett nej till brexit och en valseger för Hillary Clinton i det amerikanska presidentvalet, så inget är definitivt avgjort.

Men de flesta verkar ändå vara övertygade om att det är Macron som drar det längre strået. Den här gången kunde man lita på prognoserna.

Utgången i första valomgången är hur som helst historiskt på många sätt. Väljarna kan rösta fram Frankrikes yngsta president någonsin – Macron är 39 – eller den första kvinnan på presidentposten.

Det historiska stannar inte vid detta.

Resultatet är inte mindre än en jordbävning i det politiska landskapet i Frankrike.

För första gången under Femte republikens historia – Femte republiken instiftades av president Charles de Gaulle 1958 – går ingen från de stora etablerade partierna, Socialisterna och Republikanerna till andra valomgången.

Det är som om varken SDP:s, Centerns eller Samlingspartiets kandidat skulle vara med om andra valomgången i Finland.

Speciellt förödmjukande är valutgången för Socialisterna som nu besitter presidentposten. Socialistpartiets kandidat Benoît Hamon fick bara 6,3 procent av rösterna. Intressant nog gick det ju precis lika illa för Paavo Lipponen och SDP i det finländska presidentvalet 2012 då denne landade på snöpliga 6,7 procent i den första omgången.

Republikanernas kandidat François Fillon fick 19,9 procent av rösterna, klart mindre än Macrons 23,86 procent och Le Pens 21,43, men ändå så att säga i samma storleksklass. Fransmännen tycks ha tagit korruptionsanklagelserna mot honom med en klackspark.

Uppseendeväckande är också framgångarna för Vänsterpartiets Jean-Luc Mélenchon som nästan slog Fillon med sina 19,6 procent.

En andra valomgång mellan Le Pen och Mélenchon hade för en stor del av väljarskaran framstått som ett val mellan pest och kolera. Mélenchon är, liksom Le Pen EU-motståndare, men delar detta med en starkt antikapitalistisk hållning. Bägge tog de fasta på samma missnöje.

Nu var det alltså den moderata pro-europeiska Emmanuel Macron som förutspås ta segern.

Ett Frankrike med Macron som president vore goda nyheter för Europa, men någon drömsits har han inte om han flyttar in i Elyséepalatset.

Det är ett djup splittrat Frankrike som väljer president, och det missnöje som kanaliserats i röster för Le Pen och Mélenchon har inte försvunnit någonstans.

Som i många andra länder följer skiljelinjerna inte den traditionella politiska indelningen, och höger–vänsterskalan har blivit ett lite trubbigt instrument för försöken att beskriva det politiska fältet.

Vi har ett urbant, hyfsat välmående Storstadsfrankrike – jovisst, med fattiga förorter med många utslagna – och en eftersatt landsbygd, La France profonde – präglad av ett djupt missnöje.

För de fransmännen har EU-medlemskapet och framför allt globaliseringen inneburit den ena motgången efter den andra, vilket lett dem i famnen på politiker som Le Pen och Mélenchon. Le Pen har dessutom utnyttjat invandrarna som syndabockar för sakernas tillstånd.

För att uppfylla förväntningarna måste Macron raskt visa på resultat. Han måste ta rädslan för globaliseringen på allvar, men i stället för stängda gränser och protektionism svara med åtgärder för ekonomisk och social rättvisa i ett inkluderande samhälle.

Minsta motgångar i det arbetet gynnar givetvis hans politiska motståndare, och man kan vara säker på att Marine Pen redan laddar upp för presidentvalet 2022.

Emmanuel Macron har också andra problem. Han är en politikens frilansare utan förankring i ett parti som förankrar hans politik i det franska parlamentet. Lägg därtill att Frankrike i sommar också går till parlamentsval med oviss utgång.

För att regera måste han bilda allianser med de etablerade partierna och visa att han kan sam­arbeta med alla konstruktiva krafter.

Även om den slutliga utgången formellt är öppet kunde man nästan höra den samfällda suck av lättnad som en stor del av Europa drog i och med utgången i söndagens valomgång.

Men precis som Macron – om vi nu alltså utgår från att han blir vald – måste ta globaliseringsrädslan på allvar måste också EU förnyas inifrån för att upp­levas om legitimt bland medborgarna i unionen.

EU ska fokusera på det väsentliga; stora frågor kring rättvisa, fred och de friheter unionen är uppbyggd kring, och avstå från det som upplevs som inblandning i bagateller där beslutsmakten måste få ligga på en nivå betydligt närmare medborgarna än korridorerna i Bryssel och Strasbourg.

Det räcker inte med en charmoffensiv. Med­borgarnas oro måste tas på allvar.