En punkt låter lätt att komma överens om: De drygt 40 000 muslimerna i huvudstadsregionen är förtjänta av värdigare samlingsrum än de uttjänta­ butiker och vanliga lägenheter som nu tjänstgör som moskéer i vårt land.

För närvarande finns en enda byggnad, ursprungligen byggd som moské i Finland, tatarsamfundets samlingsplats i Träsk­ända. Tatarerna utgör det äldsta muslimska samfundet i Finland och har sina rötter på 1800-talet.

Där slutar den lilla enighet som – kanske – finns.

Det finns en liten men högljudd opinion som motsätter sig alla islamiska etableringar.

Men det finns också ett grundläggande problem­ i frågeställningen – muslimerna utgör inte ett ­religiöst samfund, utan minst två. Bygger den sunni­muslimska majoriteten en helgedom står shia­muslimerna lika utanför som ortodoxerna ­utanför en luthersk kyrka.

Därför kan man inte tala om den planerade stormoskén i Helsingfors som ett projekt för ”alla” muslimer.

Ungefär här upphör enigheten.

Också med utgångspunkten given delar ­planerna starkt på opinionerna i Finland. Gräns­linjerna går – som också Jan-Erik Andelin påtalar i sin ledare (HBL 6.4) tvärs igenom inte bara det ­politiska fältet utan också det muslimska Finland.

Där De gröna i Helsingfors i huvudsak stöder moskén tycker partiets riksdagsledamot, turkiskfödde Ozan Yanar inte att bygget bidrar till en sund religionsmångfald. Kritiken tar fasta på en rad omständigheter:

• Rädslan att moskén ska bli en kanal för radikaliserad, politisk islam.

Besläktad med den rädslan är tveksamheten om det lämpliga i finansieringen:

• Huvuddelen av de svindlande 140 miljoner euro­ projektet beräknas kosta skulle komma från ­Bahrein och andra konservativa länder vid Persiska­ ­viken. De pengarna kommer knappast utan­ önskemål om motprestationer, säger skeptikerna.

• Det planerade bygget är mycket stort och omfattar förutom själva moskén med tre bönesalar­ ett kulturcentrum samt kongress­utrymmen och ­utrymmen för olika sporter. Den ­totala ­bygg­volymen är 18 400 kvadratmeter, vilket är nästan­ lika mycket som riksdagshusets ­cirka 20 000 kvadrat­meter. Själva moskén skulle med ­sina kring 3 000 kvadratmeter vara ungefär ­dubbelt så stor som Helsingfors domkyrka.

Ett så monumentalt inslag i stadsbilden måste man – som också Jan-Erik Andelin skriver i HBL – kunna ifrågasätta utan att vara mot islam eller ­religiös mångfald, lika lite som den som var emot Guggenheimprojektet kunde anklagas för att vara fientligt inställd till konst.

Projektet ligger ännu i sin linda. De finländska­ bakgrundsorganisationerna har betalnings­svårigheter och något avtal om den tilltänkta tomten i Sörnäs har inte undertecknats.

Jan Vapaavuori (Saml), som med all sannolikhet väljs till borgmästare i Helsingfors säger ­absolut nej till moskén (Ilta-Sanomat 11.4). ”Jag anser­ att moskén inte behövs i Helsingfors” säger Vapaa­vuori, men tillägger det självklara, att det är Helsing­fors stadsfullmäktige som fattar beslutet.

Tveksamheterna är, som ovan skissats, många, men huruvida moskén ”behövs” eller inte är inte­ något som Vapaavuori ska ha synpunkter­ på – det behovet avgörs av de drygt 30 000 sunni­muslimerna i huvudstadsregionen som är potentiella­ besökare i moskén.

Bilden är inte svartvit. Som Andelin skriver är ­religionsfriheten ”en vardaglig rätt som det ­kommunala närsamhället gott kan hantera”. ­Moskén måste kunna diskuteras förutsättningsfritt och utan affekt men med öppet sinne för kritiska­ frågor.

• Är det motiverat med ett så monumentalt bygge som planerats?

• Kan man garantera att moskén inte blir scen för destruktiv politisk islamism?

• Ska vi, som man gjort i Frankrike, Norge och Österrike, begränsa utländsk finansiering av moské­byggen?

Får vi rätt mix på svaren på de frågorna kan vi hålla med Andelins slutsats om att också en moské som visar att man ”tar hand om de egna och gör ett uppbyggligt arbete förtjänar lokalsamhällets förtroende som vilken organisation som helst”.

Men förbehållen är många.