De gröna valde vid sin partikongress Touko Aalto till ny ordförande med klar marginal. Ordförandebytet skedde utan att huvudkandidaterna för posten behövde utsättas för någon hård granskning. Regeringskrisen som inföll just före partikongressen tog uppmärksamheten.

Ordförandevalet stod mellan två kandidater som i dubbel bemärkelse är gröna. Båda sitter på sitt första mandat i riksdagen. Mot Aalto stod Emma Kari. Att undvika de slitna nunorna tycks vara den taktik de flesta partier gått in för då ledningen ska väljas. För stor roll i den nationella dagspolitiken verkar ligga en kandidat i fatet.

Under Ville Niinistös tid som ordförande har partiet fått mera luft under vingarna, inte bara i opinionsmätningarna utan även i valen. Niinistö har fungerat som en relativt ettrig oppositionspolitiker. I och för sig har regeringen generöst bjudit oppositionen på möjligheter att sticka till.

Ordförandebytet kommer sig av De grönas egna stadgar. Niinistö har suttit sin tid.Touko Aalto sträcker nu ut handen till höger och vänster. Partiet vädrar som sagt morgonluft. Speciellt i en del stora universitetsstäder har man lyckats slå rot. Däremot har partiet haft svårt att etablera sig i till exempel Vasa valkrets. Många delar i De grönas program rimmar illa med de traditioner som finns i bland annat Österbotten. Inställningen till pälsnäringen och privatbilismen är ett par exempel som det kan vara svårt att få gehör för här.

De gröna har sitt ursprung i ensaksrörelser på 1970- och 1980-talet. Framför allt kom den så kallade Koijärvi-aktionen att skapa grogrund för den finländska gröna rörelsen. Kärnkraftsmotståndet har även gett rörelsen energi.

Efter valet 1983 tog Ville Komsi och Kalle Könkkölä säte i riksdagen. In på 1990-talet växte riksdagsgruppen och Pekka Haavisto blev en av de första gröna ministrarna i Europa.

Partiet har sedan också suttit i regeringen. Två gånger har partiet sett sig föranlett att lämna regeringsarbetet mitt i. I båda fallen har utträdet berott på kärnkraften. Det hände år 2002 då Lipponens regering gick in för att bygga ut kärnkraften. Detta upprepade sig år 2014 då Katainens regering beslöt att förorda godkännande av Fennovoimas kompletterade ansökan.För De gröna är kärnkraften tydligen en knäckfråga. I synnerhet samlingspartisterna, men också socialdemokraterna har varit positiva till kärnkraften. Energipolitiken är knappast slutbehandlad på regeringsnivå och kärnkraften släcks knappast ner.

Inom SFP finns många som ligger nära De grönas värderingar, men det finns även en hel del som ligger på den andra ytterkanten i förhållande till partiets ideologi.

De gröna har inte på det europeiska planet fått det genomslag som man kanske förväntat sig. Det finländska gröna partiet har i varje fall varit positivt till EU.

En titt på opinionsmätningarna i Finland och Sverige visar att sympatierna går i olika riktingar. I Finland är tendensen att De gröna och Samlingspartiet går framåt i mätningarna. I Sverige är Miljöpartiet och Moderaterna dalande. Miljöpartiet är socialdemokraternas hjälpryttare i regeringen.

Det blir också intressant att se vilken roll Touko Aalto tar i partiet. Ville Niinistö är säkert ett kapital som partiet vill förvalta och få utdelning på. Partiet har även i god tid nominerat Pekka Haavisto som sin presidentkandidat. Han var den som utmanade Sauli Niinistö i andra valomgången för knappt sex år sedan. Frågan är om någon denna gång på allvar kan utmana den sittande presidenten. Det kan kanske i så fall vara just Haavisto.

I vilket fall som helst måste han vara synlig under slutet av året och början av nästa år. För Touko Aalto kan det i och för sig vara en fördel. Han får växa till sig som ordförande och vara etablerad nästa riksdagsval. Intresset för regeringsarbete tycks han ha. Men De grönas historia som regeringspartner kan vara avskräckande för de andra partierna.Partiet har som sagt fått vara bra i fred för den mera ingående granskningen. Ifall man ska ha en stark position i en kommande regering får Aalto förbereda sig på en tuffare granskning än hittills.