Minst ett lastbilslass plast landar i haven varje minut. Det står så i ett reportage i lördagens tidning. (VBL/ÖT 22.7.)Det är en av de där lösryckta faktauppgifterna om världens miljö som kan verka fullständigt paralyserande, bedövande. Det illustrerar effektivt problemets omfattning. Men sedan då? Vad göra?

För den österbottniska kustens del är det allvarligaste plastproblemet helt osynligt för ögat, vilket gör det lätt att blunda. Det är inte en och annan kringblåsande plastpåse som är problemet, utan de mikroplastpartiklar vi dagligen producerar.

De är en ofrånkomlig del av vardagen. De lossnar från bildäck och från barnens plastleksaker, de finns i kosmetika som tvättas bort till kvällen, i avloppsvattnet tvättmaskinen ger ifrån sig efter att ha tvättat fleeceplagg.

Partiklarna är för mikroskopiska för att effektivt fångas upp av reningsverk. Plankton och fiskar får i sig dem och det leder till störningar i det ekologiska systemet, säger Vincent Westberg, specialplanerare på NMT-centralen.

Österbottniska sikar som får i sig mikropartiklar i all ära – men hur påverkas människan?Hur det tilltagande kemikaliseringen av vår livsmiljö, en process där produktionen av plast spelar en stor roll, påverkar oss är svårt att klarlägga. Länge ägnade sig forskarna, på jakt efter vetenskaplig entydighet, åt att enbart undersöka en substans i taget. Men det är den så kallade "kemikaliecocktailen" som har betydelse; i verkliga livet utsätts ingen för enbart en kemikalie åt gången.

Hos EU:s kemikaliemyndighet ECHA finns över 145 000 kemiska ämnen registrerade. Alla finns inte ute på marknaden men tiotusentals gör det, många omger oss dagligen.

Ökningen av antalet kemiska substanser har varit lika explosionsartad som ökningen av plastproduktionen. På 1950-talet, när plasten började erövra marknaden, producerades i snitt en miljon ton plast i året. På 2000-talet handlar det om hundratals miljoner ton varje år; 2012 var siffran då 288 miljoner ton.

2010 gjorde den svenska filmregissören Stefan Jarl en uppmärksammad film som också visades i Österbotten. Titeln var "Underkastelsen", ämnet kemikaliseringen. Som upptakt till filmskapandet lät han testa sitt blod. Det visade sig innehålla över 200 olika kemiska substanser. En amerikansk undersökning gjord året före, av U.S Center for Disease Control and Prevention, gav liknande resultat. I blodet från de 2400 personer som undersöktes hittades 212 kemiska substanser.

Det är givetvis inte plast som sådant som kan tränga in i mänskliga organismer. Man måste ner på cellnivå för att förstå. Ett exempel: Polyester, materialet i fleeceplagg, framställs av råolja. Polyester är en typ av polymerer, grundingrediens i plast. Polymererna består i sin tur av en lång kedja av mindre monomerer.

För att monomererna ska kunna användas för plasttillverkning behövs kemiska tillsatsämnen, så kallade additiv. Det finns tusentals olika sådana som kan kombineras med ett otal monomerer för att åstadkomma ett otal polymerer.

Polymererna är förhållandevis stabila och för stora för att kunna passera de "väggar", som avgränsar alla levande celler i växter och djur. De mindre monomererna kan däremot göra det. Och de tenderar att dra med sig tillsatsämnena: mjukgörare, flamskyddsmedel, pigment – vissa oskyldiga, andra högst tvivelaktiga.

Plast ska inte vara billigt. Också en liten summa tenderar nämligen att påverka det mänskliga beteendet. Efter att England 2015 ålade större affärer att ta ut en liten avgift för plastkassar sjönk användningen av sådana med 85 procent på ett halvt år. Det motsvarade tiotusentals ton plast. Plast ska inte användas för engångsartiklar. Nu används omkring hälften av den plast som produceras för det ändamålet. Det ska användas i sammanhang där plast tillsvidare är ytterst svårt att ersätta eller till och med livsnödvändigt – som i arbetsplatsernas datorer eller i sjukhusutrustning.

All övrig användning måste vi – enskilda, industrin, berörda ministerier, politiker – sträva efter att minimera.