Pälsnäringen har befunnit sig i en pendlande upp- och nedgång i ekonomisk mening. Den verklig­heten går det inte att göra så mycket åt.

Men imagemässigt har näringen haft mest motvind. Med jämna mellanrum dyker det upp smygfilmade skandalbilder som skadar trovärdigheten för farmarkåren.

Offentliggjorda bilder av vanskapta djur och djur som verkar lida väcker alltid känslor, i synnerhet i de urbana kretsar som saknar kontakt med livet på landet. Ändå är verkligheten bakom de ­spektakulära bilderna sällan lika dramatisk som man vid första anblicken kunde tro.

De rävar vi nu senast har sett på bild är antagligen genetiskt exemplariska burrävar som har valts ut för avel. De har under hösten satts i en avels­foderstat och som en följd av det gått ner i vikt.

Det är anledningen till att pälsen har blivit för stor. En påtvingad bantningskur har fått pälsen att börja veckas.

Förklaringen är förstås inget försvar för den trend av övergödning som verkar förekomma inom­ pälsnäringen. I och med att lönsamhets­marginalerna är knappa har farmarkåren tvingats till åtgärder som maximerar både djuret och pälsen.

Det är ett osunt drag i djurhållningen och något som pälsdjursorganisationerna måste hantera. En i vissa kretsar kontroversiell näring som befinner sig under lupp måste göra allt som står i dess makt för att bevara legitimiteten för djurhållningen.

Är det så att vissa farmare har gjort sig skyldiga till djurskyddsbrott måste fallen utredas och de ansvariga dömas. Men samtidigt kan avslöjandet av en brist inte kompensera eller väga upp det brott som djurrättsaktivisterna har gjort sig skyldiga till.

De djurrättsaktivister som smygfilmar rävar gör sig skyldiga till hemfridsbrott. Vi talar alltså om människor som olovligen bryter sig in och med sin blotta närvaro både stressar djuren och som kan sprida allvarliga och förödande sjukdomar.

Kristo Muurinen, informatör för djurrätts­organisationen Oikeutta eläimille, påstår i en ­intervju för Pohjalainen (16.8) att aktivisterna bär regelrätta skyddsdräkter och skoskydd under sina raider. Det är en uppgift som inte är mycket värd, speciellt som de nattliga förövarna verkar besöka många olika farmer samma natt.

Knappast åker de hem och tvättar sina skydds­kläder mellan de olika hemfridsbrotten. Alltså är det inte OK att begå ett brott för att avslöja ett ­annat eventuellt brott.

Bilder av rävar med ögoninflammationer saknar också värde så länge betraktaren inte vet om djuren i fråga får någon vård för sina inflammationer eller inte.

Ändå är det den transparenta verkligheten som dagens och morgondagens farmarkår måste lära sig leva med. Ingen ska tro att livet i skugghusen är en isolerad värld vars villkor är och förblir dolda.

Tvärtom gäller det för pälsfarmarna i dag att vara ännu mer medvetna än tidigare om att allt som pågår i skugghusen och hallarna måste tåla dagsljus. Det etiska ansvaret vilar tungt på både pälsdjursfarmarna och deras intresseorganisationer.

Att över 60 procent av granskade farmer har brister är klandervärt trots att en del av de upp­dagade problemen lär bero på att granskningen har ­effektiverats. Det senare beror säkert på att ­farmerna i dag är betydligt större och färre än tidigare.

Familjefarmer har under de senaste 10–20 åren ersatts av pälsindustrier. Därmed har också var och en pälsfarmares ekonomiska risker ökat.

I ett läge då alla pälsfarmare följer alla etiska ­regelverk till punkt och pricka kommer djurrättsaktivisternas smygfoton och -videon inte att väcka någon uppmärksamhet över huvud taget. Men det samhället har vi inte ännu på ett bra tag.

Tvärtom finns en risk för att pälsnäringen som en följd av etiska övertramp får den politiska opinionen emot sig. Så har det gått i många andra länder.

Med tanke på den ekonomiska betydelse päls­exporten har för Österbotten är det skäl för alla pälsfarmare att ta de etiska frågorna på stort allvar. Det behövs bara en svag länk för att hela kedjan ska brista.

Den ekonomiska pendlingen är inte påverkningsbar. Det etiska perspektivet kan däremot styras av de aktörer som driver pälsfarmningen.