Det gick som vi spådde på denna plats den 6 mars – Vänsterförbundet lämnar regeringen. Men det blev inte kärnkraften som fällde utslaget. Droppen som fick vänsterns bägare att rinna över var sparåtgärderna som ingår i de budgetramar regeringen slog fast på tisdagen. De orättvisor man upplevde i lösningen ledde till att riksdagsgruppen enhälligt valde att ta sin Mats ur skolan och sälla sig till oppositionens led. I sommar kan vi vänta oss en ny sorti då De gröna tackar för sig när – om – regeringen godkänner Fennovoimas uppdaterade kärnkraftsplaner. Taktiskt sett gjorde Vänsterförbundet alldeles rätt. Nu har man ett år på sig att positionera sig som oppositionsparti och framstå som alternativ till den regering man stämplar som nyliberal och den fattiga finländarens fiende. Man tog också politiska poäng genom att göra manövern innan De gröna tar samma steg. Sedan kan man ju diskutera moralen i att ha stått för den här politiken i tre års tid för att nu med perfekt tajmning frånhända sig ansvaret. En vän av konspirationsteorier kanske rentav menar att sortin fanns i kalkylerna redan från start och att tisdagens ramförhandlingar bara var den förevändning man behövde. I och med utträdet tappar SDP sin vänstra flank, den gisslan man haft i regeringen för att inte framstå som lydigt hjälpparti till statsminister Katainens Samlingspartiet. Väljarraset under regeringsåren visar att det inte hjälpt. Återstår att se hur man klarar av att hantera situationen med en stärkt vänsteropposition. Vad var det då som Vänsterförbundet inte kunde smälta? Helheten som sådan tycks ha gått an, men inte det finstilta i överenskommelsen. I sin blogg pekar ordförande Paavo Arhinmäki på att förslaget tär på indexjusteringarna av en rad sociala förmåner och inför en självrisk för läkemedelsersättningar. Han nämner också det ingrepp som väckt mest uppmärksamhet i offentligheten, nedskärningarna av barnbidragen. Arhinmäkis agenda är begriplig och förankrad i Vänsterförbundets verksamhetsidé. Med tanke på de beslut regeringen tagit under sina tre år vid makten kan man ändå tycka att det är lite sent att stiga tidigt upp. De inskränkningar man beslutat om nu är helt i linje med regeringens politik hittills. Regeringens sparåtgärder kommer att kännas på många fronter, men det kommer att ta tid att inse hur de miljoner som räknas upp i sparlistan slår ut i verkligheten. Vissa grupper kommer att drabbas hårt och projekt man sett som självklara blir utan finansiering. Men även om regeringen lagt osthyveln åt sidan är det inte direkt storyxan man far fram med. Det kunde ha varit mycket värre. Bland annat avstod man från momshöjningar. Enligt uppgift ska Samlingspartiet gärna ha gått den vägen och i Finansministeriet finns sedan länge kalkyler på vad det skulle bringa in att avskaffa de lägre skattegraderna och införa en enhetlig momsnivå på 22 procent. Det skulle enligt uppgift inbringa en miljard euro i statskassan, vilket får det nu godkända paketet att framstå som plock med småpengar. Men det ingreppet hade verkligen drabbat de fattiga. Inom oppositionen är tonerna förvånansvärt försonliga, även om både Sannfinländarnas Soini och Centerns Sipilä kritiserar sänkningen av barnbidraget. Till saken hör att Sipilä luftat långt större besparingar än vad regeringen eftersträvat. Sänkningen av barnbidraget är trist men inte paketets bittraste kalk. Men man plockar alltid politiska poäng på barnfamiljer.