Efter att ha varit en del av det svenska riket i ungefär 600 år föll den östra rikshalvan i ryska händer 1809. Under de 600 åren var gränsen inte stabil utan böljade fram och tillbaka i takt med ryska expansionssträvanden och militära muskler. Efter maktskiftet i mars 1917 och revolutionen ett drygt halvår senare var tsarväldet historia men inte den ryska expansionismen. Andra världskriget var ett försvarskrig för Sovjetunionen, samtidigt som Stalin redan från början avsåg att invadera bland annat Finland. Efter att ha förjagat tyskarna införlivade Stalin de baltiska staterna och inlemmade Östeuropa i sin maktsfär med formell självständighet för länderna i östblocket. Ur den konstellationen föddes spänningen mellan öst och väst, en spänning som hölls latent i det kalla kriget, till stor del med hotet om kärnvapenkrig som den faktor som hindrade ett konventionellt krig att bryta ut. I det spelet sökte Finland balansera mellan öst och väst i en neutralitetsdans där takten ändå gavs av VSB-pakten med Sovjetunionen. Finland lyckades i alla fall bygga ett trovärdigt försvar där det outtalade men uppenbara hotet fortfarande kom från öst. Då Berlinmuren föll för ett kvartssekel sedan, östblocket upplöstes och så småningom också Sovjetunionen med sitt kommuniststyre ersattes av ett kringskuret Ryssland var det lätt att föreställa sig att hotet från öst var avvärjt – ett hot som under ett antal mansåldrar identifierats med det kommuniststyre som nu förpassats till historien. Men den ryska expansionismen hade bara sovit vintersömn. Den Vladimir Putin som en gång sågs som den ryska fanbäraren för liberalism och marknadsekonomi har ömsat skinn och framstår nu som en reinkarnation av de forna maktlystna tsarerna. Det fick världen ett förebud om med Georgienkriget 2008. De senaste veckornas utveckling i Ukraina har med all tydlighet visat på den nya Putin och vilket stöd hans politik har bland hans landsmän. Samtidigt ska vi komma ihåg att ingen konflikt är svartvit, inte heller denna. Det är inte en diktatur som hotar en demokrati då Ryssland vapenskramlar vid Ukrainas gränser och sväljer Krim som en munsbit, det är inte heller en demokratins riddare som kommer för att rädda Ukrainarna från förtrycket. Den nakna maktdemonstrationen manar till eftertanke också i Rysslands nordvästra flank där Finland har den längsta av EU:s landgränser mot den nyväckta stormakten. Sverige, som länge skurit ned i sitt försvar, har vaknat till insikten om att detta uppenbart varit mindre välbetänkt och tvingas tänka om. Då har Sverige ändå Finland som uppmarschområde som skydd. Varken Finland eller Sverige är, till skillnad från de övriga nordiska länderna och Baltikum, medlemmar i Nato. Det finns två väsensskilda sätt att se på den här situationen. – Vår militära alliansfrihet gör att vi inte utgör något hot mot Ryssland och innebär därför en trygghet. – Utan medlemskap står vi ensamma och utan stöd vid ett eventuellt angrepp. Vi ska inte måla fan på väggen. Det finns inga som helst tecken på att Putin skulle söka ett nytt Ukraina i Baltikum eller Norden, och vi ska ställa hoppet till att läget snart ska återgå till det normala. Men vi måste föra en förbehållningsfri diskussion om ett Natomedlemskap.