Hoppet om att rättvisan ska segra har de kvar.

Möglet tog hälsan och körde ekonomin i botten. Men bitterheten är övervunnen och hovrättens dom återgav tron på att rättvisan ska segra.

De tre barnmorskorna Tarja Kovalainen, Hannele Harjunpää och Marke Parpala sitter runt köksbordet hemma hos Kovalainen. Egentligen borde de vara glada. Och det är de också. Delsegern i hovrätten är en lättnad och betyder att den över tio år långa kampen inte varit förgäves. Men den inte är helt över än.

Deras arbetsgivare, Mellersta Österbottens samkommun för specialsjukvård och grundservice, Möcs, har tid på sig till den 3 juni 2014 att ansöka om rätt att överklaga domen till Högsta domstolen. Beviljas rätten att överklaga går det i värsta fall ytterligare flera år.

– Har vi orkat kämpa så här länge ska vi orka lite till, säger Kovalainen.

Men det kringskurna livet som är följden av den förlorade hälsan och de uteblivna ersättningarna för förlorad arbetsinkomst lägger sordin på glädjen och gör vardagen svår. En del av alla de mediciner de tvingas använda är dyra.

– Vi blir försörjda av våra män. Annars hade vi väl svultit ihjäl vid det här laget.

Vid sidan av all annan bedrövelse smärtar det kvinnorna hårt att de tvingades lämna barnmorskeyrket de drömt om som unga och som de velat fortsätta med arbetslivet ut. En annan sorg är att de inte kan bidra till familjernas ekonomi.

– Det kan kännas förnedrande att tvingas leva på någon annan.

Vägen hit har inte varit lätt. Misstro, förutfattade meningar och osanningar möter dem de få stunder de kan röra sig ute bland folk.

– Nedlåtande påståenden om att våra symptom och sjukdomar beror på inbillning, klimakteriet eller annat typiskt kvinnorelaterat är mest kränkande.

Det värsta Kovalainen fått höra är att hon borde söka jobb som mögelhund då hon nu är så överkänslig och inte kan jobba med annat.

– Ibland tror man knappt sina öron. Då jag orkar försöker jag förklara. Annars är det bara att le åt allt dårskap trots att man gråter inombords.

– Den som inte upplevt det här kan omöjligt förstå.

En annan absurditet är att barnmorskornas eget fackförbund Tehy lämnat dem i sticket. Av de många besvikelser som drabbat kvinnorna är den stor. Det började med att FPA kapade deras sjukdagpenning efter 180 dagar. Enligt lag överförs då ansvaret åt arbetsgivaren. Men arbetsgivaren betalade ingenting. Då Kovalainen anmälde sig som arbets-sökande meddelade Tehy att eftersom FPA bara betalat för 180 dagar och inte 300 så var hon inte berättigad till inkomstrelaterad arbetslöshetsersättning.

– Vi får ofta höra att vi lever på bidrag och snyltar på samhället men faktum är att vi inte får en cent. Det är som om vi inte fanns.

Parpala är den enda av dem som klarar av att arbeta. Hon arbetar halvtid som allt i allo på Tunkkari hälsovårdscentral i Vetil dit hon pendlar från Karleby. Det blir 110 kilometer per dag. Strax efter att hon fick sin astmadiagnos 2004 konstaterades hon ha leukemi.

– Cancern är övervunnen. Men astmaattackerna har blivit så svåra att jag alltid har med mig två adrenalinsprutor vart än jag går.

Några miljonersättningar är kvinnorna inte ute efter. Det enda de vill ha är ersättning för den arbetsinkomst de förlorat och kommer att förlora då de inte kan arbeta. De hoppas också att deras kamp öppnat ögonen på dem som har ansvar för dagens byggande.

Kvinnorna vet att de inte är de enda som är drabbade av fukt och mögel. Men de har svårt att förstå att ingen tar tag i byggfusket.

– Vad ska hända med alla barn och unga som dagligen vistas i mögeldrabbade sjuka hus.