Året var 1940. Larsmopojken Karl-Arne Björk hade precis fyllt tjugo år då inkallelseordern kom. Först skickades han till Vasa för utbildning och avtjänade sin värnplikt i Nyslott. Vinterkriget var i slutskedet, men han hann knappt hem innan det var dags att stiga på tåget till fronten igen. Det blev Karelska näset och stationering i Pölläkkälä. Karl-Arne och hans bröder blev alla inkallade, kvar på hemmanet fanns deras mamma. Alla bröderna var på olika ställen och det var inte mycket de visste om varandras öden under kriget. Postgången fungerade visserligen ganska bra, men breven var censurerade. Karl-Arne hade också sin flickvän Inga i Jakobstad som han höll kontakt med. – Vi brevväxlade, och några gånger fick jag åka på permission, berättar han. Han säger att det var tur att han inte visste hur länge han skulle tvingas stanna vid fronten då inkallelsen kom. Nästan fem år är en lång tid för en ung man. Förhållandena vid fronten var mycket primitiva. I början bodde manskapet i tält och hade sällan möjlighet att tvätta sig. Lössen var en ständig plåga, både huvudlöss och vägglöss fanns överallt, minns han. Och matportionerna var små. En del pojkar fick ofta paket hem­ifrån, men Karl-Arne säger att hans mamma inte fick ihop så många paket åt sina sex söner. En gång när han hade permission hjälpte han sin syster att reparera ett brunnslock. Då kom ett par kamrater förbi och sa till Karl-Arne att han skulle komma med dem klockan fyra nästa natt. De skulle ge sig av till Sverige. – Men för mig var det inget alternativ. – Jag for tillbaka till fronten, och strax efteråt fick jag höra att min svåger, han som jag reparerade brunnslocket åt, hade stupat. Men inte ens då ångrade Karl-­Arne sitt beslut att återvända till fronten. Han såg det som sin plikt att vara med och försvara fosterlandet. Karl-Arne Björk hade arbetat några år på Wärtsilä innan han togs ut i kriget och tack vare sina arbets­erfarenheter fick han bli fältköksreparatör. Han säger att det antagligen var därför han slapp stå i främsta linjen. Ändå blev han skadad en gång. Han fick granatsplitter i pannan och skadade armen ganska illa. – Det var 1942. Jag fördes först till Mäntyselkä fältsjukhus och efter några veckor vidare till krigssjukhuset i Jakobstad. Sjukhuset var inrymt i Lagmans skola och där var jag någon månad innan jag ansågs tillräckligt frisk för att skickas tillbaka till fronten. Livet vid fronten bestod inte bara av strider. En hel del tid gick åt till att invänta order. Killarna försökte hitta på olika slags sysselsättning för att hålla tankarna borta. – I Kumsjärvi bodde vi lite bättre, i baracker. Vi hade också en liten verkstad där vi kunde snickra och tillverka olika saker. Hemma hos Inga och Karl-Arne finns flera av de saker som han tillverkade under sina många år långt hemifrån. Fästmön Inga fick ett vackert skrin, rikligt dekorerat med många genomtänkta detaljer. Karl-Arne fällde en asp för att kunna tillverka en lampa helt i trä. – Jag tog hem lampan när jag åkte på permission 1943 och stod en stor del av tågresan med lampan i famnen, berättar han. Nu finns lampan i sovrummet i det Björkska hemmet på Hötorgscentret i Jakobstad. Egentligen har han inte talat så mycket om sina upplevelser under kriget med sin familj. När han och bröderna äntligen hemförlovats ville de helst av allt leva ett vanligt liv. – Men jag minns krigsplatserna och mycket av det som hände väldigt klart. Det är länge sedan men vissa saker glömmer jag aldrig. Det var svåra år, men vi försökte hjälpa varandra så gott det gick. Man fick många goda vänner också. – Det är klart att man tänkte på alla dem som inte kom hem. I Larsmo fanns det familjer där flera av pojkarna eller männen hade stupat. Pojkarna som hade valt att fly undan kriget återvände också småningom till sina hemtrakter. De var ganska illa sedda av dem som kämpat vid fronten. – Det var inte så lätt alla gånger att återgå till ett normalt liv. Men jag var fortfarande ung, och hade massor av planer. Livet gick vidare. I dag tycker Karl-Arne Björk att Finland tar väl hand om sina veteraner. Men han minns tiden när man helst inte skulle tala om kriget, och när man inte fick bilda veteranföreningar. På grund av sina skador räknas han också som krigsinvalid. Under många år var han aktiv i veteranföreningen och arbetade mycket för krigsinvaliderna. – Jag har uppvaktat många kamrater på deras bemärkelsedagar och även följt många till den sista vilan. Nu har yngre krafter tagit över i föreningarna och det är bra. Jag går på möten ibland, men min fru tycker inte om att vara ensam så det blir inte så ofta numera. På söndag ska vi gå på Veteranfesten i Jakobstad. Det hör till. Hustrun Inga är samma flicka som Karl-Arne skrev brev till från fronten. De gifte sig 7 juli 1946. Skrinet, med Ingas initialer på locket, som Karl-Arne snickrade i Kumsjärvi 1943 är fortfarande i användning som syskrin.