”Det blir alltid värre framåt natten”, sjunger Björn Skifs. Det är en bra refräng att lyssna på när man studerar siffrorna över Finlands ekonomiska läge. Det är långt från alla ljusen alla skratten. Synd att siffrorna inte visar klart när natten kommer att vara över. Det är en lång natt för den finländska ekonomin. Kraschen kom för sex år sedan. Efter tre års bedrövelse trodde vi att det kommer en gryning, men nej. De senaste siffrorna visar att vår ekonomi, räknat i bnp-volym, har krympt två år i rad och fortsatte på minus under årets första kvartal. Med andra ord, fortsatt mörker. När den svenska ekonomin vuxit och nu är klart över nivån före kraschen sackar Finland efter och ligger under EU:s medeltal. Vi ser framför allt en nedgång i exporten. Under den förra långa ekonomiska natten, som började 1990 var det exporten som räddade oss. En del Nokia, en del finländsk sisu, men till största delen var det den försvagade finska marken som gav oss konkurrenskraft. Det kortet har vi inte längre så vi måste bli billigare på världsmarknaden med uppsägningar, nedskärningar i de gemensamma kostnaderna och genom att satsa på de mest produktiva företagen. Det borde i teorin betyda att investeringarna ökar, men det finns inga belägg för det. Tvärtom, investeringarna har minskat stadigt sedan 2011. I det här mörkret är faktiskt statsskulden ett litet problem. Kostnaderna för lån är låga och Finland har fortfarande en tillräckligt bra kreditvärdighet. Vår skuld är i dag 93 miljarder euro och den kommer att stiga till över 100 miljarder nästa år. Det är fortfarande bara 50 procent av bnp, vilket är lågt i en internationell jämförelse. Nobelpristagaren i ekonomi, Paul Krugman försvarar stimulanspolitiken och säger att ”den som säger att vi lånar av våra barn, kan inte sin matematik” och fortsätter ”visst lurar vi våra barn, men inte med lån, utan genom att minska offentliga investeringar och genom att vi misslyckas med att skapa jobb”. Man vill gärna tro Krugman. Traditionell ekonomisk lära, före Milton Friedmans monetarism, säger ju att man ska stimulera när det är som mörkast, fast det innebär mera låne­pengar. Krugman talar också om att Europa är ett bra exempel på misslyckat experiment i anti-stimulans. I det experimentet har Finland verkligen utmärkt sig. Förhoppningsvis är Alexander Stubbs nygamla regerings satsningar på tillväxt första steget i rätt riktning. Det finns några tecken på att vi närmar oss gryningen. Den privata konsumtionen har inte sjunkit, uppsägningarna är färre än samma tid i fjol och de flesta prognoser tror att ekonomin växer igen nästa år. Men där finns många osäkra faktorer, framför allt att konsumenterna och företagarna inte delar prognosmakarnas åsikt. Vi finländare har blivit allt mer pessimistiska. Vi har fått en statsminister som vill bryta den pessimismen och talar om att Finland ska upp igen och om ”tillväxt och sysselsättning”. Han får stöd i sin optimismdrive av näringslivscentralen EK som nu startat kampanjen ”Det modiga Finland”. Helsingin Sanomat är tveksam till optimismen och skriver att det verkar litet som när baron von Münchhausen lyfter sig i håret för att komma upp ur träsket. Så illa är det väl ändå inte, visst gillar vi finländare politiker som bara ser elände och uppoffringar, men det behövs också positiva framtidsvisioner. Men som med all optimism, det krävs också konkreta åtgärder som nya tillväxtpaket och satsningar på vår konkurrenskraft.