Jakobstad. Bostadsmässan öppnade fredagen den femtonde juli år 1994. Torsdagen innan hade utställarna - som vanligt - fullt upp med att få allt i ordning. – Jag minns att jag sprutmålade karmarna på spisen den kvällen. Det var intensivt, men det blev klart i tid, säger Pia Norrbäck-Kackur som dagen efter visade upp ett av mässområdets specialhus; "Båken". Hennes man Anders Kackur var byggherre och paret byggde huset åt sig själva. Det var smalt, avlångt och högt. Öppna planlösningar var på väg och Båken var - även med dagens mått mätt - en ovanlig lösning. Förutom badrum och toalett bestod det bara av två rum. På nedre våningen fanns kök, matsal och vardagsrum, separerade från varandra enbart med en öppen spis och med köksinredning. Hela övre våningen bestod av ett loft. Paret Kackur-Norrbäck hade ingen inredning i huset under mässan och varken köks- eller möbelrepresentant. Därför valde de själva att vara på plats under mässdagarna. – Det var tungt, men det var det värt. Vi kunde ju svara på folks frågor direkt. Vad var då den vanligaste frågan? Jo, den om de stora fönstren som går från golv till tak. – Vem ska tvätta dem och hur? Men jag har aldrig tyckt att det är något problem. En annan fråga var vem som riktigt ska bo i huset. – Folk blev förvånade när jag sade att jag ska bo här. Man uppfattade nog huset som lite udda. Efter mässan, när allt lugnade ned sig, flyttade paret in. Sedan kom barnen och det blev dags att inreda loftet. – Tanken var att det skulle inredas efter behov. Och det har vi gjort. Vi har haft minst åtta olika planlösningar. Det har varit möjligt eftersom väggarna består av flyttbara skåp. Dörrarna till de tre barnens rum sitter fast i skåpen så det är bara att flytta karmarna. Men huset på 139 kvadratmeter blev för litet när familjen växte och i dag är Båken utbyggd med en paviljong åt väster kring det som var husets terass. Uterummet är kallt vintertid men paviljongen har gett precis det som familjen behövde; föräldrarnas sovrum, ett mysrum, en wc och mer förvaringsutrymme. – Det här är ett bra område att bo i. Det är praktiskt att cykla in till centrum och alldeles i närheten finns härliga promenadstråk längs vattnet. Dessutom, påpekar Pia Norrbäck-Kackur, är området fortfarande fullt av liv. – Här bor folk i alla åldrar. När vi flyttade in hade vi småbarnsfamiljer, pensionärer och familjer med tonåringar som grannar. Lite så är det fortfarande. Det är bara positivt med blandade åldrar. Det gör att det är liv här både dagtid och kvällstid. Ett annat par som älskar området är Maarit och Mikael Enlund som bor i en lägenhet i Barkenhuset på andra sidan Alholmsvägen, alldeles intill vattnet. – Vi köpte bostaden redan under byggskedet. Jag minns ännu att den kostade 630 000 mark. Det var ofantligt mycket pengar på den tiden men det var en Aravabostad och vi behövde bara betala tio procent av värdet till en början, säger Mikael Enlund som jag träffar i småbåtshamnen vid det torg som utgör mässområdets mittpunkt. Paret sitter i sin Sunmar 8005, en båt som har ersatt parets sommarstuga. – När vi valde att bosätta oss här vid vattnet behövde vi inte längre stugan. Vi sålde den och köpa båt i stället. För oss har det här boendet varit optimalt, säger Maarit Enlund. Lägenheten på 99 kvadratmeter var visserligen rätt trång för fem personer, men nu har barnen flyttat ut. – Vi tänkte lite framåt när vi gjorde som vi gjorde och nu har vi en bostad som inte är onödigt stor. Maarit Enlund minns särskilt den goda stämningen. – Vi ordnade gårdstalko, loppisar och gemensamma lillajulsfester där barnen fick plocka paket ur rönnen där borta medan den ännu var liten. Naturligt nog fanns det flera barnfamiljer på andra sidan Alholmsvägen där egnahemshusen står. – Men Fregatten, det stora grannhuset med många lägenheter, var ju länge ett hyreshus och där fanns många barnfamiljer. Fregatten har nyligen köpts av en entreprenör som renoverat det och just nu håller på att sälja ut de uppiffade bostäderna till marknadspris. En annan som funderar på att rusta upp sitt hus är Timo Mäkipelto, företagaren bakom Fantasea, Jakobstads badparadis. Han hör till dem som flyttat in på området först efter bostadsmässan. Året var 1995 och Mäkipelto, som då bodde i Schweiz, övervägde att flytta tillbaka till Jakobstad. Ögonen föll på mässområdets mest spektakulära hus, Glashuset. Banken hade tvingats ta över experimenthuset vars byggnadstid hade kantats av bekymmer och förseningar, och Mäkipelto hade en lägenhet i Helsingfors som han inte längre behövde. Det blev byte och bägge parter var nöjda. – Vi har bott i huset i femton år, men det var faktiskt en hel del arbete här innan vi kunde flytta in. Jag går in och möts av ett hus som fortfarande saknar åtskilliga lister. Isoleringsmaterial sticker fram här och där, men Mäkipelto älskar sitt hus. – Jag gillar särskilt korsbalkarna av stål som syns lite överallt och som håller hela huset uppe. Huset är fullt av intressant teknologi. Bergvärme var till exempel något nytt på den tiden, säger Mäkipelto som berättar att huset också har fönstervärme som tar kål på allt drag. Huset består av två konstruktioner; en "vanlig" huskropp på 2,5-plan och en glasbeklädd vinterträdgård med simbassäng. Den här soliga dagen fungerar huset som ett drivhus och luftvärmepumpen jobbar hårt med att kyla det. Mäkipelto bor inte i huset just nu, men funderar på att göra ett sista ryck, renovera det färdigt och flytta in igen. – De flesta tyckte jag var tokig när jag köpte det. De hade säkert rätt. Men flera har faktiskt försökt köpa det av mig. Jag trivs här och har sagt att det inte är till salu.