Åker du på bilsemester i Finland i sommar? Var då tacksam för varje vägbygge som du stöter på. Även om din resa kanske fördröjs en aning är omvägarna och väntetiderna ett tecken på att det fortfarande görs något åt vårt vägnät. Trots allt. Vi har cirka 450 000 kilometer vägar i Finland och deras värde lär uppgå till 15 miljarder euro. Men vägarna är stadda i förfall – den så kallade reparationsskulden uppskattas till 1,5 miljarder och summan ökar hela tiden. Av landets vägar är cirka 50 000 kilometer belagda. Trafikverket uppger att beläggningen förnyas på ungefär 2600 kilometer landsväg i sommar. Men det här är uppenbarligen ungefär 20 procent för lite eftersom samma myndighet uppskattar att mängden vägar i dåligt skick ökar med cirka 900 kilometer till 5 800 kilometer. För att få pengarna att bokstavligen räcka längre har man tagit till olika konster som inte alltid fallit så väl ut. ÖT berättade i vintras att många bilister i Österbotten hade problem med svarta prickar på bilarnas kaross. Prickarna kom från asfalt som återanvänts utan att värmas upp när beläggningen reparerades. Som en annan nödlösning har staten, men också kommuner som Jakobstad (ÖT 15.7), kommit på idén att ta bort beläggningen och göra oljegrusvägar till grusvägar. Motiveringen är att en välhållen grusväg är bättre än en dålig oljegrusväg. Problemet är att en dåligt grundad väg är dåligt grundad också när den förvandlats till grusväg. En grusväg kräver kontinuerligt underhåll och håller inte för belastning på samma sätt som en belagd väg. Blir sommaren torr ska den saltas för att inte anta formen av ett tvättbräde. Blir det regnigt bildas lätt stora gropar i vägytan. Sådant kostar också att åtgärda. Ett tredje sätt för staten att spara pengar är att helt enkelt överlåta en allt större del av kostnaderna åt kommunerna. För att ens ha en teoretisk chans att få staten att investera i sina egna vägprojekt på landsbygden ska en kommun numera vara beredd att hosta upp en del av pengarna själv. Gör man inte det får man se att projekt i andra kommuner har förtur. Vidare har statsbidraget för grundförbättring av enskilda vägar snart krympt till noll och intet. Vägdirektör Ander Östergård konstaterade nyligen i Yle att statsbidraget på bara några år minskat från 20 till fem miljoner euro. Nästa år blir det tre miljoner euro, varav två miljoner ska satsas i Ålands färjor. Lägg därtill att vi år 2020 har cirka 7 000 broar som kräver en grundlig renovering och bilden börjar bli komplett. När regeringen Stubb skrev ihop sitt regeringsprogram lovade man en satsning på bostadsbyggande och infrastruktur. Åtminstone till en början verkar blickarna inte ha nått över Helsingforshorisonten, men i regeringsprogrammet finns en försiktig skrivning om att regeringen i höst "kommer att ta ställning till små sysselsättningsfrämjande och näringspolitiska trafikprojekt som snabbt kan sättas i gång och till behoven inom basväghållningen". Vi på landsbygden tackar för omtanken och fortsätter att betala våra fordonsskatter, bränsleacciser och dyra bilreparationer. Att bo på landsbygden framstår allt mera som en dyr lyx. Företagsprofessorn Alf Rehn vill se mera satsningar på innovationer och anklagar stimulanspolitiken för att vara på en efterkrigstida nivå. Det uttalandet signalerar att väg- och bostadsbyggande skulle vara hopplöst föråldrat. Det är det inte. Snarare handlar det om ren och skär kapitalförstörelse om förfallet tillåts fortsätta.