Frivilligt jobb får inte kvävas

Vi lever just nu i en period då nöjesutbudet är enormt. Stora och små evenemang ordnas i den mån att vi omöjligtvis hinner med på allt som vi skulle vilja delta i. Bakom detta stora utbud står i des flesta fall massor med frivillig arbetskraft. För det mesta är det fråga om att dela glädjen för att få ut den dubbelt upp. Också talkofolket har i allmänhet utbyte av att vara med och skapa samhörighet. Finland är föreningarnas förlovade land. I synnerhet under juli som är den viktigaste semestermånaden syns detta i programutbudet. I vår region ingår talkoarbetet i kulturen. Frågan är om vi även i fortsättningen kan ha en lika livlig frivillig verksamhet. Ibland försvåras det frivilliga arbetet av att ett evenemang växer sig stort. Då växer arbetsinsatsen i samma mån. På alla orter finns det helt enkelt inte tillräckligt med folk som har möjlighet att delta. Till det bidrar också en del samhällsförändringar. Allt fler människor har så kallad oregelbunden arbetstid. Arbetsplatserna är i gång dygnet runt och året runt. Samtidigt har kraven höjts. Arbetstakten har i regel skruvats upp i den hårdnande konkurrensen. Det betyder att de som är yrkesverksamma inte nödvändigtvis har lika bra möjligheter som tidigare att samlas kring olika frivilliga projekt. Vi har även en megatrend som går mot en större individualism. Då en familj råkar ha gemensam ledig tid väljer de gärna att spendera den på de egna privata nöjena. Det är förståeligt, men på sikt får vi ett mera passivt samhälle. För folkhälsan är det nödvändigtvis inte heller bra. Det har konstaterats att det så kallade social kapitalet bidrar till en bättre hälsa. De som är aktiva i till exempel olika föreningar mår i regel bättre och lever längre.Att skattmasen visar intresse för talkoinsatserna har även väckt oro. Det är i och för sig förståeligt att an söker möjligheter att bredda skattebasen. Men att kväva det frivilliga arbetet med skattepålagor känns som en tvivelaktig lösning. Det frivilliga arbetet borde kanske i stället stödas ekonomiskt. Speciellt på mindre orter är den tredje sektorn en viktig serviceproducent. Denna resurs bör vi kunna utnyttja bättre, även utanför fritidssektorn. I den stora vårdreformen strävar man efter större jämlikhet genom att skapa stora enheter. Samtidigt vill man ha en viss valfrihet. De aktörer där det frivilliga arbetet är den del har svårt att konkurrera med de stora multinationella profithungrande aktörerna. Ändå handlar det för människorna i glesbygden, och på andra ställen också för den delen, sällan om att ha valfrihet, utan om att man kan få vård. I lokalsamhället borde närheten vara en viktig konkurrensfaktor. Förstås får samhället inte undanta sig ansvaret för basservicen. Den skattefinansierade grundservicen måste fungera. Men det ska även finnas plats för flexibla lösningar. I vårdreformen kunde man koncentrera sig på hur man aktiverar de lokala aktörerna för att skapa en människonära vård. Enkla ekonomiska beräkningar stöder kanske tanken på stordriftsfördelar. Men samtidigt passiverar vi befolkningen. Debatten om vårdreformen tycks i dag koncentrera sig på andra saker. Omtanken om de stora vårdarkoncernerna är större än om de små lokala aktörerna. Olika lokala upphandlingsprocesser visar att de små enheterna har svårt att klara sig i offertrundorna, även om de till en del stöds med frivilligt arbete.Sommarens enorma nöjesutbud visar att det frivilliga arbetet är en enorm resurs. Den måste vi på alla möjliga sätt värna om, hindren ska rivas i stället för att resas.