Pia-Karin Helsing är i dag en fri själ och en modigt självständig person. Men så har det inte alltid varit. Hon föddes in i en familj som hörde till Jehovas vittnen. För drygt tio år sedan insåg hon att hon inte kan fortsätta att vara en del av den rörelsen.
– Jag älskade musik. Men jag var också ett hängivet vittne och min kärlek till Gud var lika stor som kärleken till musiken. Jag var rädd att Gud ogillade att jag älskade musik så mycket. Därför övergav jag musiken.
Men musiken var en del av hennes person, något hon inte kunde leva utan.
– Jag började må jättedåligt. Till sist var jag tvungen att bryta med Jehovas vittnen.
Trots att utträdet ur Jehovas vittnen medförde att hon förlorade kontakten till sin släkt talar hon varmt om sin mamma och pappa.– Det är de som gett mig musiken. Min mamma spelade piano och vi sjöng mycket tillsammans. Min pappa är en ofta anlitad spelman på olika tillställningar.
Genom sin far fick Pia-Karin lära sig att musik kan vara ett yrke.
– Han lärde oss barn att man måste öva mycket om man vill jobba med musik. Han tog med mig och min syster på spelningar och lät oss spela tillsammans med honom. Han delade alltid sitt gage mellan oss.
Men vid fyllda 15 slutade hon tvärt med allt som hade med musik att göra.– Musiken började kännas som ett hot mot kärleken till Gud. Och man kan inte tjäna två herrar tänkte jag. För att kompensera för bortfallet av musiken blev jag i stället ett extremt hängivet vittne.
Men musiken var en så vital del av henne att hon började må dåligt.
– Jag klamrade mig allt mer fast i religionen ju större konflikten mellan min tro och min kärlek till musiken blev. Jag gifte mig och vi flyttade till Sverige. Där försörjde jag mig med olika deltidsarbeten och satsade all annan tid på att knacka dörr. Harmageddon skulle ju komma snart lärde Jehovas vittnen och jag ville ju inte att någon ska dö. Jag mådde jättedåligt men upprätthöll en fasad av att må bra.
I något skede insåg Pia-Karin Helsing att roten till hennes illamående var saknaden efter musiken. Hon kunde inte leva utan musik.– En vän sade en gång att musiken är en talang jag fått från Gud, inte ett hot mot honom. Jag hade svårt att leva och må bra utan den, svårt att hitta mig själv och min plats i livet. När jag sedan började med musik på nytt fick jag fast mark under fötterna och insåg att det är så här det ska vara.
Hon började studera vid musikhögskolan i Piteå och undervisa i musikskolan i Lycksele. 2003 bestämde hon sig slutligen för att lämna Jehovas vittnen.
– När jag bröt mig fri märkte jag hur styrd jag varit av dem.
Utträdet blev en befrielse på många sätt.
– Jag hittade min röst och började ta sånglektioner. Och jag kände att jag blev enormt kreativ.
Den kreativa kraft som utträdet medförde har tagit sig många uttryck.– Strax efter mitt utträde blev jag kontaktad av Västerbottens teater och erbjöds möjlighet att medverka i en av deras produktioner.
Teatern som arbetsplats var en uppenbarelse för Pia-Karin.
– Det fanns en frihet i arbetet på teatern som jag aldrig upplevt förr. Är man uppfostrad inom klassisk musik är man van med en viss strikthet och vid att fästa vikt vid detaljer. Nu fick jag helt plötsligt skapa fritt. Teatern lossade mina hämningar, min kreativa process öppnades upp och jag blev så väldigt lycklig och sprudlade av energi.
Sedan dess har hon jobbat vid ett flertal teatrar och även skrivit två egna pjäser som hon turnerat med.
– Den första pjäsen var inspirerad av den pilgrimsfärd till Santiago de Compostela jag gjorde en gång. Pjäsen handlade om vandringen genom livet och byggde dels på mina erfarenheter från vandringen, dels på texter av Paolo Coelho i kombination med musik av Puccini.
Även hennes nu aktuella andra pjäs bygger på egna erfarenheter.– I pjäsen "Med små, små steg" berättar jag med utgångspunkt i mitt eget liv om hur vi alla är med på en tågresa där vi i något skede blir tvungna att stiga av vid stationen "Tvärstopp". Pjäsen handlar inte om Jehovas vittnen utan om hur vi på vår resa med livets tåg har med oss en massa bagage som vi egentligen borde göra oss av med. Pjäsen undersöker hur vi reagerar när vi ställs inför en kris och hur det kan vara att resa vidare med ett lättare bagage när man väl stannat upp och packat om.
Pia-Karin Helsing har själv packat om sina väskor och reser vidare på sitt livs resa.– Jag är inte ute efter att på något sätt propagera för eller emot Jehovas vittnen. Det finns i sanning människor som trivs bra med att vara med där. Men för min personlighetstyp var det inte ett bra alternativ. Jag hyser ingen bitterhet, jag känner mig harmonisk. Jag har mognat.
Hon känner även att Österbotten ligger henne varmt om hjärtat.
– Här är mitt ursprung, den mylla där jag formats. Här möter jag människor som speglar mina värderingar och min humor. Det är härligt. Jag är stolt över mitt österbottniska arv och känner ett sådant starkt stöd av bygden. Det gör mig rörd.
Framtiden då? Det är något var och en skapar åt sig själv säger hon. Själv fokuserar hon just nu mycket på opera och har en coach i Köpenhamn som hon träffar regelbundet. Hon hoppas på att få möjlighet att uppträda utomlands samtidigt som nya teaterprojekt pockar på uppmärksamhet.– Jag uppträder ändå gärna här i Österbotten. För mig är mötet med publiken det viktiga. Det är ingen skillnad om jag sjunger på en stor scen i någon världsmetropol eller på Monäsrodden. Huvudsaken är att jag får en personlig kontakt med publiken och att publiken får ut något av mitt uppträdande, att de känner att det är just till dem jag riktar mig.
Pia-Karin Helsings pjäs "Med små, små steg" visas i Schaumansalen i Jakobstad i kväll klockan 20 och i Nykarleby 19 och 20 augusti.
