På tisdag morgon åkte han ut med barnen på havet för att svalka sig. De startade från Vexala fiskehamn och åkte ut till Stubben. De hade precis börjat återfärden när Andreas Sundholm upptäckte de många fåglarna mellan Skorvgrundet och Lillskär. –Det var stor aktivitet, minst 200 mellanskarvar, som höll på. Sundholm trodde först att de effektiva predatorerna hade gett sig på ett strömmingsstim. –Men en av skarvarna tappade en fisk ur näbben. Den var stor, så jag styrde dit för att se vad det var. Det visade sig vara en sik som flöt på ryggen. Och det var inte den enda. –Det låg döda sikar överallt, säkert trettio stycken. Sundholm, som är Vexalabo och fritidsfiskare, tror att skarvarna hade dödat betydligt fler än så. –De kan ha haft ihjäl hundra sikar. Trutarna hade ju lockats dit, och de är effektiva på att plocka åt sig. Sundholm fiskade upp en handfull sikar för att dokumentera händelsen. Han tog kontakt med Lars Heinonen, representant för Monäs med flera byars samfällighet. Lars Heinonen sitter med i den intresseförening som jobbar med skarvproblematiken längs den svensk­österbottniska kusten. Han ser händelsen som ett bevis för att myndigheterna har fel. –De säger att skarven främst tar skräpfisk, alltså braxen, mört och id. Enligt Heinonen är det tvärtom känt att skarven tar såväl sik som a­bborre, i vissa fall till och med m­indre laxar. Tisdagens händelse visar med önskvärd tydlighet att skarvarna döda­r mer än vad de äter. En av de fem sikarna som Sundholm fiskade upp vägde närmare ett kilogramr. –De kan ha försökt äta de här s­törre fiskarna, men det är helt omöjligt eftersom skarvarna sväljer fiskarna hela, säger Heinonen. De uppfiskade sikarna visar på o­lika spår från skarven. De har hålig­heter på kropparna och är rivna i fjällen. –De jagar i grupp, stressar fiskarna och får stimmen att simma mot ytan. Metoden är väldigt effektiv, s­äger Heinonen som oroar sig över att skarvarna söker sig allt längre ut till havs. –Konkurrensen hårdnar när de blir fler. Det blir allt vanligare att de håller till ute vid ryssjor eller fällor. Det är enkelt för skarvarna att tömm­a dem. David Holm är strömmingsfiskare i Vexala. Enligt honom hör det till v­ardagen att skarvar flyger upp när han åker ut för att vittja. –De kan vara flera hundra. Då vet man att fällan är tom. Det finns stöd att söka, men enligt Holm är det svårt att bevisa att skarven har varit där. Enda skyddet som Holm kan använda är att täcka fällan med nät. Holmar som Fjärdsgrund och Maisa­grund är redan förstörda av skarvarna, och flera befaras gå samm­a öde till mötes. –Vi borde få pricka äggen. Det är en enkel åtgärd som vi gör på talk­o bara myndigheterna tillåte­r det.

Skarven äter den fisk som finns

Visst äter skarven sik och a­bborre. Till och med lax. Allt beroende på vad som finns i närheten. Överinspektör Leena Rinkineva-Kantola på södra Österbottens NTM-central säger att skarven är en opportunist. – Den föredrar mindre fisk som spiggar och mörtfiskar som inte är så intressanta för oss människor. Men den äter vad som finns i det område där den slagit sig ner, säger hon. Det betyder att födan i mycket beror på vilken fisk som finns i när­heten. Skarven söker sig till fisk­rika vatten­drag och då kan också siken eller laxen ingå i födan. Det finns forskning om skarvens matvanor bland annat från Oravais. Man håller också på att kartlägga skarvens beteende och föda på f­lera andra områden för att få en helhetsbild.