Att det råder olika uppfattningar om den omfattande vårdreformen är varken överraskande eller någon nyhet. Ett tag såg det ut som om regeringen och oppositionen skulle ha hittat en kompromiss. Vården ska byggas upp på fem stora områden. Det föreföll finnas en politisk enighet om hur man går vidare. Senare har det bildats stora sprickor i den fasaden. Ingen vill riktigt känna igen förslaget som sitt eget. Social- och hälsominister Laura Räty (Saml.) har en viktig roll i den fortsatta processen. För en tid sedan uttryckte hon sin misstro mot överenskommelsen. Hon ser inte att reformen medför något positivt, åtminstone inte för sin egen arbetsgivare, Helsingfors stad därifrån hon rekryterades för ministeruppdraget. Räty har liksom den övriga borgerliga delen av regeringen kritiserat förslaget till vårdreform för att den inte skapar tillräckligt med alternativ till den offentliga vården. Hon vill bjuda in mera privata aktörer. Visst är det bra med valfrihet för patienterna. I största delen av landet är det ändå inte valfriheten som är den springande punkten, utan att du över huvud taget får vård. Det är väl det som är ett av de övergripande målen för vårdreformen. Den nya ministern är som sagt inte den enda som tvivlar. För regeringen börjar tiden bli knapp. Är det så att man inte vill genomdriva de stora reformerna och sedan förlora valet och makten på det? Frågan är vad den nya ministern och regeringen kommer fram med. För till exempel Mellersta Österbottens centralsjukhus har planerna som hittills presenterats tagit emot med ett visst lugn. Sjukhusets status som akutsjukhus har ansetts tryggad. Vi får hoppas att den känslan ska få finnas kvar. För sjukhuset talar det geografiska läget. För Karleby och hela regionen är det en mycket viktig institution. Mycket energi har under årens lopp satt spå att bygga upp vården. Ett fungerande sjukhus har varit en viktig faktor i regionens positiva utveckling. En ort blir lätt ointressant ifall det inte finns tillgång på vård inom rimligt avstånd. Vi får hoppas att man inte behöver mobilisera krafter för att försvara detta. Så mycket roende och hopande som det varit med vårdreformen får man säkert på alla håll vara förberedd på både ett och annat. Mot sjukhuset talar det faktum att det är förhållandevis litet. Det behöver patienter både från norr och söder. Antalet patienter utanför det egna distriktet ökar hela tiden. Frågan är om denna ökning är tillräckligt stor och inget sjukhus vill bli nedklassat. Det är klart att man måste kunna gallra även i specialistsjukvården. Den är dyrare än primärvården. Tanken har väl varit att patienterna effektivare än hittills ska styras till den vårdnivå där de ska vara. Primärsjukvården kan ta en större del av patienterna. Även om man inte hittills talat om finansieringen av vården är kostnadssänkningar säkert ett motiv bakom reformivern. Det kan vara svårt att minska kostnaderna för vården. Vården utvecklas hela tiden, vi får nya mediciner och möjligheter att förlänga liv och förbättra livskvaliteten. Knappast någon är beredd att utestänga sina anhöriga från dessa möjligheter av kostnadsskäl. Alla vill i stället att vården gör sitt yttersta för sina patienter. Vi kan väl inte gå in för att prioritera bort människor. På kort sikt är det svårt att få några stora nedskärningar. Genom förebyggande åtgärder kan man däremot förbättra folkhälsan. Här har individen förstås sitt ansvar, men även samhället.