Det har gått hundra år sedan första världskriget startade. Under de hundra åren har mycket blod runnit. Människor har fått sätta livet till på slagfält och statsmaskiner har haft storskaliga utrensningar där miljontals människor fått sätta livet till. I dag har vi fortfarande allvarliga oroshärdar. Osäkerheten i Mellanöstern fortsätter och ser ut att trappas upp. Ukraina känns som en krutdurk. De effektiva mekanismerna för att undvika att nya krig blossar upp ser ut att saknas. Ändå har man under de hundra senaste årens gjort allvarliga försök att hitta system som ger en fredligare värld. I krigströttheten efter första världskriget grundade segrarmakterna Nationernas Förbund. Organisationen hade som mål att vi ska kunna avstyra kriser. Det blev ingen framgång. NF fick aldrig något riktigt fortfäste. Och snart hade vi det andra världskriget för dörren. Hitlertyskland ville ha revansch för förödmjukelsen i första världskriget och världen sattes i brand. Efter andra världskriget grundades Förenta nationerna. Organisation har vuxit i medlemsantal och har överlevt. Men FN har inte lyckats avstyra krigen. Många anser att FN är en tandlös tiger. FN har soldater men deras uppgift är fredbevarande. Man kan inte sanktionera beslut med militärt ingripande från FN:s sida. Att få till stånd beslut i FN:s säkerhetsråd är heller inte det enklaste. Säkerhetsrådet har stor makt inom FN och huvuduppdraget är att upprätthålla internationell fred och säkerhet. De fem permanenta medlemmar är USA, Ryssland, Kina Frankrike och Storbritannien och alla har vetorätt. Dessa enskilda länder kan i praktiken ensamma stoppa beslut i säkerhetsrådet. Ofta är stomakterna på olika sidor i de konflikter som uppstår. Även om FN kan anses tandlöst har organisationen en betydelse. Det är alltid bra att det finns ett forum där de stora frågorna kan ventileras öppet. Det sätter en viss press på parterna, även om det ibland ser ut som om de struntar i vad som diskuteras i säkerhetsrådet. Den offentliga behandlingen av frågorna är kanske i praktiken den viktigaste delen. I praktiken har FN haft svårt att hantera kriser just därför att man saknar militära maktmedel. Europeiska unionen har inte heller någon egen armé som kan sätta tyngd bakom kraven då det krisar till sig i grannregionerna. Försvarsalliansen Nato har ofta fått träda till. Ibland har det lyckats bra. Jämsides med FN-arbetet har man även inom folkrätten försökt skapa gemensamma regler för det internationella umgänget. Man har kanske lyckats hitta en del gemensamma nämnare. Det är klart att det inte är lätt att få stater att lev upp till de internationella reglerna. Betoningen av de egna intressena ligger ofta bakom kriserna. Den bästa garantin för fred har hittills varit demokrati. Demokratin har sina svagheter, men är fortfarande det styrelseskick som fungerar bäst. Demokratier krigar inte mot varandra. De hittar andra utvägar. Det är väl så att folk inte vill kriga och i stater där folket har stort inflytande är beredskapen liten att vara den som först tar till vapen. Att försvara sig mot angrepp utifrån är en annan sak. Om man ser ur FN-perspektiv är det kanske ändå inte säkerhetsrådet som är det viktigaste organet i fredsarbetet. Viktigare är sannolikt de FN-organisationer som sysslar med utbildning och jämlikhetsfrågor. På sikt är utbildningen och minskade klyftor mellan folkgrupper det som har bäst förutsättningar till att skapa en fredligare värld.