Riksdagsval hålls planenligt under vårvintern nästa år. Det finns alla möjligheter till en intressant och engagerande valkampanj. Stora sakfrågor finns att ta upp i debatten. Kommunreformen sätter säkert sin prägel på valet. Den nuvarande regeringen gick hårt ut med sina reformplaner, men har inte kommit i mål. Vad som händer i valet och hur valresultatet ska tolkas återstår att se. I dag verkar det som om regeringen med sina stora planer gjort valarbete för oppositionen. Även säkerhetspolitiken pockar på uppmärksamhet. Det är oroligt i bland annat Ukraina och Finland står inte opåverkat av utvecklingen där. Många gånger tidigare har det varit sporadiska efterlysningar av en debatt om ett eventuellt Natomedlemskap. Nu kan väl Nato inte undvikas i valdebatten? Frågan måste kunna diskuteras öppet och mångsidigt. Förra riksdagsvalet kom att bli omtumlande. Timo Soini förde sannfinländarna till en brakseger, i första hand på Centerns bekostnad. Sannfinländarna som var till och med rätt nära att bli landets största parti valde vid regeringssonderingarna att stå utanför regeringen. Sanningen är väl att Soini ansåg att hans grupp som växte snabbt inte var mogen att ta ansvar för landets utveckling. Det fanns för många osäkerhetsmoment. Knappast skulle partiet i det skedet ha kunnat vaska fram tillräckligt många ministerämnen. Det visade sig också senare att mycket av partiledningens energi har gått åt till att skapa hyfs och pli i gruppen. I opinionspejlingarna är partiet alltjämt rätt stort. En trend har också varit att Centern håller på att få tillbaka en del av de väljare som valde sannfinländarna. Till osäkerhetsfaktorerna bidrar också att de två ledande regeringspartierna bytt ut den högsta ledningen. Samlingspartiet valde Alexander Stubb som personligen klarat sig mycket bra i flera val. Det återstår att se om Stubb lyckas tilltala väljarna lika bra då han ska marknadsföra hela partiet. Som det nu ser ut kommer Stubb att kunna aspirera på statsministerposten även efter valet, sannolikt i hård kamp med Centerns Juha Sipilä. Däremot ser SDP ut att ha en hel del att göra om partiet ska återta sin position som en allvarlig utmanare för statsministerposten. Ordförandebytet har inte tillsvidare gett partiet någon skjuts framåt. Antti Rinne tycks i första hand få kämpa mot att väljare glider över till Soinis läger. Företrädaren Jutta Urpilainens framtidsplaner är fortfarande öppna. Ifall hon inte ställer upp i valet skapar det nya möjligheter på det socialdemokratiska fältet. Av sittande riksdagsledamöter i Vasa valkrets har SFP:s Ulla-Maj Wideroos meddelat att hon inte kandiderar. Det öppnar förstås också vägen för andra aspiranter. Karlebynejden har inför flera val sökt en gemensam kandidat. Michael Käld kandiderade i förra valet och fick ihop en försvarlig mängd röster. Politiskt har han legat lågt sedan dess. I EU-valet deltog hans kampanjledare Marlén Timonen. Så småningom måste diskussionen om kandidaturvalet nå ett konkretare plan. Det kan även bli intressant i Kristdemokraternas läger. Peter Östman är villig att kandidera på nytt. Samtidigt har veteranpolitikern Bjarne Kallis antytt att riksdagsarbetet igen kunde smaka. Den före detta partiledaren lämnade först rikspolitiken och steg sedan också av kommunalpolitiken. En trend i rikspolitiken tycks vara att relativt stora förändringar i den parlamentariska sammansättningen är möjliga. Allt fler väljare rör sig över partigränserna. Det är bra för demokratin att vi nu också har sakfrågor som man inte kommer runt utan konfrontation.