Patienten ska ha rätt till snabb och professionell vård. Det innebär tyvärr att det geografiska kommer i kläm. Ungefär så uttrycker Bo Kronqvist, ordförande för social- och hälsovårdsnämnden i Jakobstadsregionen, för- och nackdelarna med vård­reformen Sote. För Kronqvist, och andra aktiva sjukvårdspolitiker, är kopplingen säkert självklar, men för oss andra blir det flera frågetecken som häger kvar i luften. Varför måste man stänga BB i Jakobstad? Varför är kirurgin i vågskålen på Malmska i Jakobstad? Varför kommer Vasa centralsjukhus med all sannolikhet att inom några år förlora hjärtkirurgin? Det som Kronqvist betecknar som det geografiska känns väldigt konkret i Jakobstadsregionen. Här är det lång väg till de sjukhus där man ska koncentrera merparten av den professionella­ vården. Det är 240 kilometer till Uleåborg, 290 till Tammerfors och 410 till Åbo. Regionen har stoltserat med ett eget sjukhus som bland annat tagit­ hand om Mannerheim då han blev akut sjuk. Malmska ligger mellan två centralsjukhus som båda i dag kämpar med att behålla vad de har inför en reform som obönhörligt vill centralisera till allt större enheter. Situationen för Mellersta Österbottens centralsjukhus kan verka enklare. Man har ju redan status som centralsjukhus. Universitetssjukhuset i Uleåborg ligger dessutom tillräckligt nära för synergi och tillräckligt långt bort för självständig verksamhet. Det som kan oroa i en reform är att området för specialsjukvården kan bedömas som alltför litet. Det finns ingen orsak att vara besserwisser och klandra våra lokala sjukvårdspolitiker för att den nära vården förlorar den ena servicen efter den andra. Man får en känsla av att de kämpar en avvärjningsstrid och hela tiden är på defensiven. När man förlorat BB i Jakobstad börjar kampen om att få behålla jouren och dagkirurgin. Det är sällan dagens lokala sjukvårdspolitiker får fatta positiva beslut. Därför är det uppfriskande att höra Bo Kronqvists visioner för Malmskas framtid. Att det finns en realistisk möjlighet, också i en allt omskakande landsomfattande social- och hälsovårdsreform, att behålla och utveckla en nära och mångsidig vård i Jakobstadsregionen. Dessutom finns det en vilja att göra den nära vården ännu bättre och framför allt ännu mer patientinriktad. Förslaget att både bädden och barn- och ungdomsavdelningen ska få hemliknande rum i stället för ”lysrör och plast­stolar”, borde vara självklara delar av det man kallar ”professionell vård”. Man får tyvärr känslan av att människonära och patientnära faktorer väger lätt i reformen. Det låter mera som att det är ord som ”kostnader”, ”effektivitet” och ”centralisering” som kommer överst. Förvisso, reformen behövs för att ta till­vara fördelarna med modern och tekniskt krävande sjukvård. Det ger en koncentration av utrustning och professionalism. Men det behövs också en omtanke om den mänskliga vården och någon i beredningen, inte bara de lokala sjukvårds­politikerna, borde ge begreppet ”geografi” ny status. Uppdelningen av de geografiska områdena verkar väldigt mekanisk. Förr hade man sagt att de är ”ritade med passare”. I dag är de uträknade av en dator. Det är en sak att mäta på kartan hur långt det är mellan Karleby och Uleåborg eller Jakobstad och Åbo. Det är något helt annat när man transporteras i ambulans längs dåligt skötta vägar.