Många människor suckar över att Finland inte är som det en gång var. Man ondgör sig över EU och demokratiunderskott.Man saknar talkoandan och svär åt skenande inkomstklyftor. Fattiga blir fattigare, rika blir rikare. Knytnäven knyts i fickan. Frustrationen konverteras ofta till ett politiskt stöd för Sannfinländarna. Trenden gäller inte enbart i Finland – den är alleuropeisk. De nationellt inriktade, populistiska partierna går fram. Men är samhällsdiagnosen som populismstödet baserar sig på reell, över huvud taget? Knappast. Inkomstklyftorna vidgas säkert om du som europé betraktar dem i ett snävt nationellt perspektiv, men bilden blir mer nyanserad om de betraktas i ett globalt perspektiv. En sommarpratare i Sveriges radios P 1 påstod häromdagen (12.8) att globaliseringen tvärtom har dragit upp en miljard människor ur extrem fattigdom. Han sa också att den franske ekonomen Thomas Piketty har fel då denne påstår att rikedom går i arv. Sommarprataren har granskat gruppen av världens femtio rikaste människor och inte funnit mycket av så kallade gamla pengar. I gruppen finns inga industrifamiljer, inte heller några jordägande aristiokrater. Tvärtom består skaran av kreativa människor som har tagit stora risker och som har lyckats. Ekonomisk tillväxt är beroende av framgångsrika investeringar, som i sin tur är liktydiga med risktagning. Att Europa just nu ligger efter USA och Asien i ekonomisk tillväxt sägs vara en följd av att europeiska entreprenörer saknar dels kreativitet, dels tillräcklig riskbenägenhet. Det senare är delvis en följd av trög europeisk politik. Europas politiska ledare ältar problem i kommittéer medan ledarna i USA och Asien löser dem. Enligt den här teorin svarar den pågående samhällsdebatten om skenande inkomstklyftor inte mot verkligheten. Den ska ses som ett uttryck för avundsjuka och för att den lägre medelklassen i Europa är de stora förlorarna i den globala, ekonomiska utvecklingen. I skuggan hamnar därmed de åtgärder vi borde vidta för att få den ekonomiska politiken i Europa under kontroll: Mer förutsägbarhet, lägre skatter och mindre offentliga utgifter. Först då det är fixat vågar och kan våra entreprenörer ta de risker de borde ta för att vi ska åstadkomma en ekonomisk tillväxt som gynnar alla européer och hjälper oss att hålla jämna steg med USA och Asien. Att varumärken som Apple, Microsoft och Google är amerikanska är ingen tillfällighet. Sommarpratarens namn, Björn Wahlroos, får många att se rött. I all samhällsdebatt tenderar vi tyvärr att omyndigförklara vissa debattörer på basis av ideologi i stället för att lyssna till budskapet i sig. Wahlroos talar förstås i egen sak. Men det förhindrar inte att även han kan ha en del värdefulla nyanser att bidra med i debatten. Bland annat har ju Björn Wahlroos en poäng i att det inte är Jean-Claude Junckers och EU-kommissionens sak att lansera jättelika investeringsprogram för att få fart på den europeiska tillväxten. Pengar är det ingen brist på i Europa. Politiska ledare ska bädda för att de som har dem vågar sätta dem i blöt i hopp om avkastning. En ideologiskt avgränsad samhällsdebatt göder populistiska partier. Den som vägrar att ta till sig den typ av budskap Wahlroos levererar gör sig medansvarig till att populismen frodas. Vi borde få ledare som ser till att Europa hänger med i den internationella rallytävlingen.
Björn Wahlroos sommarprat finns på webben på adress http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/415502?programid=2071