Hot om hämndaktioner, ekonomiska bojkotter, nedtystning och tal om mutor. Det som var tänkt att bli ett uppsving för Monäs har blivit en sjunkbomb. En del av dem som besvärat sig mot planerna på en vindkraftspark i området känner sig hotade, ut­pekade och utfrysta; i en liten by på lite över 200 invånare som alla känner varandra. Vad är det som hänt, egentligen? Roger Stråka, tidigare ordförande för Monäs byaråd, ser sig omkring på den tomma planen utanför M­onäsboden. – Ärligt talat, jag trodde aldrig att det skulle bli så här. De här stridigheterna om vindkraftsparken har splittrat oss i byn. Stråka själv är för byggandet av kraftverken men bekymrad över hur ämnet sliter i byns själ. – Jag har funderat på att kalla till ett möte så att alla bybor kan diskutera det här öga mot öga en gång för alla. Jag är förvånad över att det blev så här surt. Jag menar, alla har rätt att besvära sig. Det är en demo­kratisk rättighet, säger Stråka. I Monäsboden står en man som är emot vindkraftverkens placering. Han vill förbli anonym eftersom han enligt egen utsago blivit hotad. Han och hela hans familj. Vem är det som har hotat er? – Det vill jag inte kommentera. Men hämnd är en farlig väg att gå. Den här vindkraftsparken har planerats i över tre års tid. Men i april i år började de första tecknen på motstånd höras. Problemen började hopa sig när åtta privatpersoner från området tidigare i sommar skickade ett besvär till förvaltningsdomstolen där de kräver att hela projektet förkastas. Vindkraftsbolaget OX2 (tidigare O2) kontrade med att lova 350 000 euro till de tre byarna Hirvlax, Kantlax och Monäs bara besväret dras tillbaka och OX2 får påbörja byggandet omgående. Bolaget gick också och lovade 20 000 euro personligen till dem som besvärat sig bara de drar tillbaka besväret. Många, inte alla, men många, i Monäs kallar det för mutor. Mannen inne i affären är benägen att hålla med. Vad handlar det här om egent­ligen? Pengar? – Jag vet inte längre. Vi trodde ju att det här med vindkraft handlade om energi, faktiskt. I stället har det blivit ilska och påhopp. Kan vi längre reparera den här skadan i byn? Jag vet inte. Kanske, säger han. Anita Sjöberg är en av dem som skrev under besväret. Hon gjorde det för att ha rent samvete. – Det här har skötts mycket oprofessionellt från vindkraftsbolagets sida med mutor och sådant. Det har lett till att vi bybor har ställts mot varandra. Det är det värsta. – Informationsgången har också varit dålig. De kunde ha upplyst oss om allt från början i stället för att smyga och smussla, säger hon. Hon talar om framtiden när hon pratar om vindkraft. – Jag har inget emot vindkraften. Jag vill bara inte ha den på min bakgård. Människor i min ålder kanske aldrig ser skymten av en mölla här, men våra barn och barnbarn gör det säkert. – Jag vill inte att de om några år­tionden ska tänka ”varför gjorde de inget när det här planerades?” och beskylla oss. Jag gör det här med tanke på framtiden. Om besväret inte l­eder till något så är det så. Jag har åtminstone försökt, säger hon. Planen för vindkraftverken klubbades igenom i Nykarleby fullmäktige utan någon som helst dramatik. En som var med och fattade beslutet, och själv vill ha vindkraft till området, är Stefan Sjöberg som bor ett stenkast från Monäsboden. Han är bekymrad över utvecklingen. – Det som förvånar mig mest är att somliga människors omdömen har sviktat så pass mycket att de har gått och hotat folk. Sådant ska fördömas. Så får det inte vara. Alla ska kunna säga sin åsikt utan att vara rädd. Varför tror du att det har blivit så här pass inflammerat i byn? – Av hävd har vi kanske lite svårt med auktoriteter, säger Sjöberg och hänvisar till bland annat Munsala­radikalismen. – Alla gillar kanske inte att något före­tag plötsligt kommer hit och säge­r vad som ska hända. M­onäs är känt som en by där det finns många olika åsikter, men hittills har vi k­unnat diskutera dem. Så vad händer nu? – Nu måste vi försöka få till stånd en öppen diskussion för att se om det ännu går att göra något. Trots att beslutsprocessen formellt gått riktigt till finns det de som anser sig förbigångna, vilket bör tas på allvar. Jag hoppas bara att allt det här inte har rivit upp ett sår som vi inte kan hela.