I förra veckan fick vi för första gången upp ögonen för hur regeringen föreställer sig att vi ska få ner de offentliga utgifterna för social- och hälsovården.Nyckeln heter statlig styrning. Utgifterna ska tvingas ner genom att all makt koncentreras till fem stora vårdområden, vars beslut ska underställas Social- och hälsovårdsministeriet. Kommunförbundets jurist Juha Myllymäki ser stora grundlagsenliga problem med utkastet till social- och hälsovårdsproposition. I en intervju för Kunta-tv (19.8) påminner han om att kommunernas uppgifter ska vara stadgade i lag. Därför är det inte helt oproblematiskt att de framtida vårdområdena genom förvaltningsbeslut börjar bestämma hur kommunerna och deras samarbetsorgan ska producera sin vård till kommuninvånarna. Myllymäki ser också en klar motsättning mellan kommunernas finansieringsansvar och den ekonomiska makt som ges till vårdområdena i reformen. Han frågar sig vad som händer om det till exempel uppstår ett finansiellt underskott. Enligt tidigare kutym har samkommunerna i Finland haft öppen fullmakt att sända räkningen för underskott till kommunerna. Vårdområdet är en samkommun, alltså finns inget som tyder på att den praxisen ändrar framöver. Med andra ord bekräftar Myllymäki den bild som kommundirektörerna Rurik Ahlberg och Michael Djupsjöbacka målade upp i VBL-ÖT förra onsdagen (20.8). Kommunerna blir betalautomater utan några reella möjligheter att påverka utgifterna. Principen om att kommunernas uppgifter ska stadgas i lag är en del av den kommunala självstyrelseprincipen som i sin tur har varit en av de allra viktigaste grundpelarna i Finlands offentliga förvaltning. Lite kusligt är det därför att det nu tycks råda rikspolitisk konsensus bakom uppdraget att montera ner denna grundpelare. Vårdreformen är ett resultat av ett gyllene handslag mellan regering och opposition. Uppenbarligen visste oppositionen inte vad den gjorde. Alternativt har ledningen för det forna landsbygdspartiet Centern mist tron på en förvaltningsform som utgår från folket. Det framtida diktatoriska förvaltningssystemet ska, om man får tro vissa entusiaster i Kristinestad, kompletteras med en närdemokrati som består av så kallade delaktighetsnämnder. Enligt dessa aktörer tar den representativa demokratin i Finland nu sikte på så stora enheter att medborgarna framöver kommer att behöva andra organ för direktinflytande. Vöråpolitikern Rainer Bystedt gjorde alldeles rätt i att ifrågasätta flosklerna på Kristinestadsseminariet. (Vega Österbotten 20.8) Om drygt 60 procent av de kommunala budgeterna sätts under statligt förmynderskap finns inte mycket kvar att skapa delaktighet kring. Varför gör vi det så svårt för oss? Kommunerna är och förblir vårt uttryck för närdemokrati. Den dag riksdagens grundlagsutskott genom en nytolkning av grundlagen förändrar innehållet i principen om kommunal självstyrelse förändras också Finland i grunden. Vissa saker är viktigare att hålla fast vid än andra. Ute i kommunerna finns gott om krisberedskap. Besparingar ska inte åstadkommas genom statliga diktat, de ska hellre manövreras fram med hjälp av den uppfinningsrikedom som finns i de breda folklagren. Intervjun med Juha Myllymäki kan du se här Radio Vega inslag om närdemokratiseminariet kan du höra här