Torghuset i Jakobstad har tagit ett viktigt steg framåt. Stadsstyrelsen godkände i måndags enhälligt en ändrad detaljplan som motsvarar Museiverkets krav. Byggnaden har bantats ned med en våning och ska få ett sluttande tak. Därmed ska alla parter vara nöjda. Museiverket har skriftligt lovat ta tillbaka sin överklagan till Vasa förvaltningsdomstol och också projektägarna Byggnads AB Mäenpää och F.V. Irjala har meddelat att de godkänner förändringarna. Det har sannerligen varit många svängar i långdansen. Gång på gång har man fått bakläxa för de föreslagna planerna, och enigheten har stundom lyst med sin frånvaro också bland de lokala beslutsfattarna. Lite tillyxat har pietet krockat med exploatering. Eller om man så vill utveckling med bakåtsträvan och rigid byråkrati. För en dryg vecka sedan kritiserade justitie­minister Anna-Maja Henriksson (SFP) systemet och tog stadsplaneringen i Jakobstad som ett exempel på hur makten förskjutits från folkvalda fullmäktigeförsamlingar till Museiverket. ”Visst ska Museiverket ha en roll då det gäller bevarandet av musealt värdefulla miljöer och byggnader. Man kan däremot fråga sig ifall lagstiftningen gått för långt då en enskild tjänstemans synpunkt har större betydelse än ett enigt beslut av ett folkvalt fullmäktige”, sade Henriksson. Henriksson ser ut att ha en poäng men missar ändå något väsentligt. Museiverket agerar inte i ett vakuum eller på basis av regelverk man själv inrättat, utan inom ramen av de lagar och förordningar riksdag och regering stiftat. Till Museiverkets uppdrag hör att måna om historiskt känsliga stadsmiljöer, och den listan har man inte gjort på eget bevåg. De historiskt värdefulla miljöerna finns på en lista som statsrådet antagit – med Svenska Folkpartiets goda minne. Den som tar en tripp genom äldre finländska städer och ser hur stadskärnan i många av dessa exploaterats utan känsla för vare sig estetik eller historia kan snarare tycka att Museiverket agerat slapphänt eller fått sina befogenheter alltför sent. Naturligtvis handlar stadsplanering i frågor som dessa alltid om tolkningar. Det är därför man ska bereda sig på förhandlingar och ha sinne för realiteter och diplomati. Det har man inte alltid haft i Jakobstad. Starka viljor bland både tillskyndare och ansvariga tjänstemän i kombination med att det tidigt gick prestige i projektet bäddade för en svår process. Den processen blev än svårare då man stått fast vid låsta ståndpunkter i kontakt med Museiverket och NTM-centralen. I somras hade man chansen att försnabba processen genom att föra en dialog med Museiverket innan man slog fast detaljplanen, vilket en minoritet i stadsfullmäktige med Ilmari Heinonen (Saml) ville med att bordlägga planen. Förslaget om en bordläggning förkastades. För en gångs skull hade man vunnit ett moment, inte genom ett snabbt och resolut beslut, utan genom en bordläggning. Vi hade kunnat uppnå denna kompromiss redan före semestrarna. Men än är man inte i mål. Parkeringsfrågan måste få en snabb lösning. Detaljplanen möjliggör parkering under torget, men oavsett vilken lösning man fastnar för behövs ett bolag och en finansiär. Sannolikt behövs någon temporär lösning då torgparkeringen förutsätter arkeologiska utgrävningar som kan dra ut på tiden. Nu gäller det att snabbt komma i gång med den processen.