Sannfinländarna vädrar morgonluft. I veckan har partiets riksdagsgrupp hållit sommar­möte med tal av en segerviss ordförande Timo Soini i spetsen. ”Finland blir bättre bara om regeringen Stubb-Rinne ersätts med en ny, bättre regering där Sannfinländarna är med”, sade Soini. I Soinis kristall­kula är Sannfinländarna största parti efter riksdagsvalet i april och han själv statsminister. I så fall krävs en ordentlig spurt. Sannfinländarnas stöd ligger nu på 15,9 procent, den lägsta siffran på två år. Från den siffran är det en bra bit till Centerns 19,9 procent för att inte tala om Samlingspartiets 22,9. Sannfinländarna brädar ändå Socialdemokraterna med en procentenhet. Det är ändå långt till val. Soini själv framhåller gärna att Sannfinländarna vid samma tidpunkt inför det senaste valet låg på bara drygt 12 procent. Vi minns alla hur det gick – Soini kom, såg och segrade. Sannfinländarna fick den stora smällen som gav partiet osannolika 19,05 procent av rösterna och 39 platser i riksdagen. Den segern förde ändå inte Sannfinländarna till regeringen, trots att man bjöds på rejäla eftergifter – den gången gjorde Soini den taktiska bedömningen att det är klokare att stå i opposition. Nu är läget ett annat, och det har länge varit uppenbart att Soini positionerar sig och partiet för att tas på allvar vid regeringsförhandlingarna. Matematiken talar för detta, också om det verkar osannolikt att Sannfinländarna, som Soini utmålat, skulle vara största parti efter valet. Men det syns inga tecken på att Antti Rinne skulle kunna lyfta SDP ur den bottendy där man nu vadar. Sannfinländarna kommer sannolikt att bli ett av tre största partierna. Kampen om att vara störst kommer ändå att stå mellan Samlingspartiet och Centern. Just nu är det fördel Samlingspartiet, men man kan ju fråga sig hur länge Stubbeffekten kommer att vara. Centerns Juha Sipilä fortsätter att göra väl ifrån sig och Centern kan mycket väl ta igen det försprång som Samlingspartiet nu har. Tight blir det hur som helst. Men regeringsbildning är inte bara matematik, man ska också enas om programmet. Centern och Samlingspartiet ska inte ha svårt att finna varandra och har sannolikt redan i all tysthet gjort mycket för att hitta de gemensamma nämnarna för ett regeringssamarbete. Sannfinländarns valframgång 2011 var till en stor del frukten av den fräna kritiken mot regeringens linje i stödet till krisande EU-länder. Nu finns inte den frågan på agendan. Där Soini inför förra valet gång på gång upprepade tesen om att där EU finns, finns också problemen, har han kraftigt tonat ned sin EU-kritik. Inför det kommande valet har han sagt att det blir Sannfinländarna och Centern som formar Finlands EU-politik och lämnar Samlingspartiet åt sitt öde. Det tror vi när vi ser det. Däremot kan man tänka sig att de tre stora kan finna enighet om att stärka polis och försvar. Men det finns många frågor som är viktiga för Sannfinländarnas anhängare men som kan vara svårare att svälja för Centern och Samlingspartiet. Moralkonservatismen har sin djupaste förankring hos Sannfinländarna, och invandringspolitiken kan också bli en stötesten. Samtidigt handlar det fortfarande också om matematik. De tre stora får knappast majoritet utan stöd från det Soini föraktfullt kallar för ”kard­borrepartier”. Kan Soini regera med SFP? Vill SFP sitta i samma regering som Sannfinländarna? Hur än det går i valet blir regeringsförhandlingarna svåra.