Det här är en argumenterande text. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna. Statliga Museiverket har fått stark kritik för sitt agerande i Torghuskonflikten i Jakobstad. Bland annat har justitieminister Anna-Maja Henriksson (SFP) hotat kontakta bostadsminister Pia Viitanen (SDP) för en diskussion om hur Museiverkets makt kan minskas. Henriksson specificerade sig i måndagens ”Slaget efter tolv” i Radio Vega. Hon lät förstå att det är fel att en enskild statlig tjänsteman kan styra på detaljnivå i ett centrumutvecklingsärende där stadsborna och kommunens beslutsfattare är eniga. Påståendet är en starkt modifierad sanning. Dels agerar Museiverket helt inom ramen för det uppdrag verket har fått av statsrådet så sent som 2009, dels är det inte så enkelt att kommun och stat står mot varandra i Torgmiljökonflikten. Den som vill förstå konflikten bör ha klart för sig att torgmiljön i Jakobstad är en del av de så kal­lade RKY-miljöerna, alltså bebyggda kulturmiljöer av riksintresse. Av grafiken i lördagens ÖT framgår att RKY-området i Jakobstads historiska stadskärna omfattar Storgatan och dess närbelägna byggnader. I Vasa hör strandmiljön med Vasa ångkvarn, kasernområdet, brandgatorna och esplanaderna till dessa RKY-områden av riksintresse. Enligt ett statsrådsbeslut ska Museiverket alltid ha ett finger med i spelet om det görs nya planer som bäddar för ingrepp i dessa känsliga, bebyggda kulturmiljöer. Det nationella urvalet har gjorts av Museiverket, men i ett nära samarbete med landskapsmuseerna. Då det gäller Jakobstad har också det lokala museet varit en viktig sakkunniginrättning. Därför har det också i Jakobstad funnits en hel del människor som under hela följetongen har förstått att den ursprungliga planen inte skulle passera nålsögat. Men dessa krafter sidsteppades i ett förhållandevis tidigt skede av den politiska processen, som till varje pris ville åstadkomma en centrumutveckling och som därför tog sikte på att uppfylla byggföretagets intentioner. En byggnadsfirma pressas av ekonomiska krav. Den som vill åstadkomma god ekonomi i ett byggnadsprojekt lägger inte bara vantarna på den bästa möjliga tomten – därutöver handlar det om att maximera antalet affärs- och bostadslägenheter. Museiverkets uppdrag inbegriper inga kommersiella hänsyn av det här slaget. Däremot är kulturvetare vanligtvis också införstådda med att det finns en hel del samhällsekonomiska framgångsfaktorer integrerade i ett bevarat kulturarv. Till exempel är det ju ingen tillfällighet att många storstäder i Mellaneuropa inrättar nya köpstråk i de äldsta stadsdelarna på ett sätt som tillvaratar den attraktionskraft som finns inbyggd i kulturarvet. Enligt det här synsättet borde också det finländska Museiverket snarare ses som en partner än en fiende i all finländsk centrum­utveckling. Museiverket kom till år 1972, som en ombildning av den Arkeologiska kommissionen. Alltså fanns Museiverket inte i sin nuvarande form då Jakobstad i mitten av 1960-talet uppförde flervåningshusen Ehrs Höghet, Tornhuset och Stjärnhuset. Det var då industrin expanderade och staden ?i snabb takt tvingades lösa bostadsbristen. Men av skissen härintill framgår att inget av dessa hus heller ingår i RKY-inventeringen. Ehrs Höghet är alltså inte en del av den kulturhistoriskt värdefulla torgmiljön. Jakobstads historiska stadskärna inbegriper inte heller hela det nuvarande torgkvarteret. Det är lätt att bli fartblind. Men om Jakobstad hade haft en stadsledning som i ett tidigt skede hade tagit initiativ till en dialog med Museiverket skulle centrumbygget redan ha varit i gång. Nu har Museiverket oförskyllt fått rollen av en konserverande, museal instans som motsätter sig alla former av utveckling samtidigt som justitieminister Anna-Maja Henriksson inte helt rättvist hyllas som folkhjälte. Detta delvis som en följd av att alla kanske inte riktigt har haft klart för sig vad konflikten egentligen har handlat om. Kanske borde Museiverket döpas om till Verket för kulturarv och ekonomisk utveckling? Den dag vi reducerar statens möjligheter att övervaka nationella kulturarv ökar vi risken för dyrköpta misstag.