Det här är en argumenterande text. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna. Jag var inte ännu född när ishockeyföreningen IFK Lepplax grundades år 1974. Men när jag växte upp i Lepplax på 1980 och 90-talen var ishockeyn större än livet och kärleken till IFK Lepplax fullständigt gränslös. I stället för att vara fyllt med planscher på pojkbandet New Kids on the Block pryddes flickrummet med nunor av hockeyspelare i division två. Varje liten artikel i JT och ÖB om IFK Lepplax klipptes ut och placerades prydligt i en mapp. Ett autografhäfte tillverkades och fylldes med mer eller mindre avancerade underskrifter av 20-åriga grabbar som måste ha varit oerhört förvirrade över den idolstatus de plötsligt uppnått. Matcherna analyserades in i minsta detalj i tjejgänget. Det var fullständigt uteslutet att missa en hemmamatch och sitta på läktaren och gasta "Vem är bäst - IFK!". Någon gång fick den här lyckliga damen till och med smita med i spelarbussen på en bortamatch. Och lika stor som kärleken till IFK Lepplax var så var motviljan mot Centers. Visst var det en galen tid, de där åren när de två klubbarna kämpade om hockeyherraväldet och hockeyfebern i regionen var total. De absoluta höjdpunkterna var förstås lokalderbyna, som det laddades för i veckor. Euforin över en seger kunde hålla i sig i dagar och sorgen över en förlust likaså. Som barn kunde man inte förstå vidden av det hela när ballongen sprack och IFK Lepplax (och Centers för den delen) gick in i de tuffa, skuldtyngda åren. Men IFK Lepplax reste sig och i dag som 40-åring kan klubben stoltsera med att ha fostrat flera riktigt högklassiga ishockeyspelare. Talkoandan i föreningen har alltid varit otrolig. Numera kan jag titulera mig utomstående observant, och enligt mina ögon verkar den andan fortfarande finnas kvar. Med tiden kom jag att få ett mer nyanserat förhållande till både IFK och ishockeyn. Min son har numera avslutat sin hockeykarriär, vilket förstås skär lite i hjärtat och jag får väl erkänna att jag saknar ishallen då och då. Karriären inledde han i IFK, men när han meddelade att han tänkte flytta över till Jeppis Hockey skapade det ingen svår ångest hos mig och vi trivdes också i den föreningen. De enda sviterna jag ännu lider av efter mina år som hockey- och framför allt IFK-galning är att jag fortfarande har en instinktiv ovilja mot att bära gul-svarta kläder. Jag lyfter på hatten för alla som orkar jobba år efter år för att barn, unga och i förlängningen också vuxna ska få syssla med en rolig hobby. Men jag hoppas att hysterin som rådde i slutet på 80-talet och i början av 90-talet aldrig upprepas. Ishockey är inte livet, utan bara en del av det. På sin höjd.