På golvet står en stor bag. Intill ett par röda stövlar och några fotbollar tömda på luft. Det Lea Hopkins ska ha med sig för sex månader i Sydsudan är dels enkla personliga tillhörigheter, dels undervisningsmaterial som pennor till de studerande och dator med pedagogiskt material för egen förberedelse. I Ipaden finns ett sjuttiotal nedladdade böcker.I det inbördeskrigshärjade Sydsudan kan högst trettio procent av befolkningen läsa och skriva. Lea ska undervisa i engelska på Kotobi lärarseminarium och vara med och planera fortsatt lärarutbildning. Hon är den första volontären och ska samtidigt planera för framtida volontärinsatser. I morgon måndag bär det av. Fram till huvudstaden Juba, som ligger vid Nilen, räknar hon med att komma följande dag och där ska hon mentalt landa. Där ska hon också träffa folk från Kyrkans Utlandshjälp (KUA), som är en av de viktigare samarbetsparterna och som i år bygger 35 enkla skolor i Sydsudan. Innan det är dags att åka vidare ska Lea bunkra upp med matvaror och vatten. Vägen från Juba vidare till Mundri och Kotobi är omkring 150 kilometer lång och beräknas ta fem, sex timmar i bil om allt går bra. Regntiden försvårar framkomligheten. KUAs chaufför kör henne till seminariet där hon hoppas på ett eget rum i internatet. Det finns omkring ett sjuttiotal studerande. Ingen verkar veta så noga. Lea fick säkerhetsundervisning i Helsingfors förra veckan. Hon är den enda ljushyade i området och får av säkerhetsskäl inte röra sig ensam. Om hon överraskas av tjuvar ska hon genast ge de pengar hon bär, inte spela hjältinna. Hon får inte resa i väg någonstans och ska hela tiden bära satellittelefon. KUAs lokalchef måste hela tiden veta var hon befinner sig. – Visst är jag rädd, det är naturligt. Jag hoppas överleva för jag gillar inte tanken på att dö, säger Lea. Hon vill avdramatisera farorna i Afrika och koncentrera sig på själva uppdraget. – Det är bra att vara lite äldre och erfarnare. Jag har också varit volontär i Chicagos slum för länge, länge sedan. Sedan tio år finns en grupp Sydsudaneser i Karleby och dem har Lea haft kontakt med, liksom pastorn i den anglikanska församlingen i Vasa med medlemmar från Sydsudan. En av hennes nya vänner i Karleby kommer själv från samma område i sydvästra Sydsudan och har försäkrat henne att de som bor där är trevliga och sociala. Han har också lärt henne ett par fraser på det språk som talas vid sidan om skolspråket engelska. Sammanlagt finns det mer än 60 olika stamspråk. Lea Hopkins är medveten om att det gäller att skynda långsamt och säger att med utbildning måste man alltid tänka en generation framåt.Någon kolonial attityd vill hon inte komma med, eftersom förutsättningarna är så totalt annorlunda än i Finland. Antalet elever per klass är i Sydsudan dryga femtio elever och tre årskurser delar klassrum. Man vet sällan hur många elever man ska undervisa eftersom det finns många av det egna landets flyktingar i området. Lärarna kan inte köra med en elevcentrerad undervisning som i Finland. De får precis som Lea just nu ta det som det blir och vid behov improvisera. En annan sak hon räknar med att blir svår är den otroliga nöden. Man räknar med att 4 miljoner av landets 10,6 miljoner invånare lider hungersnöd. Hur ska hon kunna möta svältande människor och veta att hon själv har mat. Lea säger sig ändå vara trygg, hon har en organisation, KUA, bakom sig som arbetar långsiktigt i landet. – Man kan planera allt möjligt, men får se vad som händer, konstaterar hon. Hemförsamlingen Kronoby har lovat be för henne, vilket känns gott.