Natten då Estonia förliste jobbade Jakobstadsbon Stig Lundström som däcksmatros ombord på Viking Line-färjan M/S Isabella. Han var då 22 år gammal. Då nödmeddelandet kom på natten hade han vakt på bryggan. Färjan ändade direkt kurs och körde mot olyckspositionen som låg 20 sjömil bort. Besättningen förberedde fartyget för att lyfta nödställda och för att ta emot helikoptrar. Fartyget anlände till platsen efter att Estonia redan hade sjunkit. Det enda som fanns kvar på havet var räddningsflottar vars nödljus guppade på vågorna. Från däck, mer än 30 meter ovan vattenytan, var det svårt att göra någonting. Tre frivilliga, Stig Lundström och hans kolleger Mikko Virkki och Rainer Helenius, firades ner med en flotte från Isabella. Den första som räddades visade sig vare andra maskinmästaren på Estonia. Han var i ganska gott skick och berättade att fartyget tagit in vatten via en trasig bogport. Flera flottar som drev mot fartyget syntes på det vredgade havet. Vågorna var upp till åtta meter höga och förhållandena maximalt dåliga. Från en flotte i närheten viftade någon med en ficklampa och flotten med matroserna vinschades ner på nytt. Den här gången gick det inte som planerat. Ombord på flotten fanns från början mer än 20 personer men i full storm och med en flotte som kastas mot fartygsskrovet blev det dramatiskt. Då man efter mycket kämpande skulle vinscha upp de nödställda i flotten brast vinschen. Vikten blev för stor och några rep gick av. Flotten hängde nu snett och folk föll ur i vattnet. Lundström hamnade under flotten men tog sig upp på något sätt – hur vet han inte – och insåg att det enda sättet är att lossa kroken och låta flotten driva. – Efter att jag fick loss flotten blev jag sparkad i ansiktet av en panikslagen passagerare och jag flög på nytt i vattnet. I nästa stund upptäckte han att han låg i vattnet en bra bit från flotten. Han försökte simma mot flotten men vågorna drev honom mot aktern av Isabella. Han var helt utmattad och kunde inget annat än att driva med vågorna. – Jag missade propellrarna med ett par meter. Flotten var ännu fast med en lina och den låg nära fartyget. Med hjälp av brandslangar, rep och en så kallad slide, en sorts uppblåsbar rutschbana som egentligen är tänkt för fartygsevakuering, lyckades besättningen få upp resten av de överlevande från flotten. Det var sammanlagt 17 passagerare. Resten hade drunknat. Passagerarna togs ombord på Isabella men de tre matroserna blev kvar på flotten och plockades upp efter några timmar av gränsbevakningens Super Puma. Först i gryningen flögs de till Hangö – nedkylda och trötta. I dag tjugo år senare arbetar Stig Lundström fortfarande på sjön. Men miljön kunde inte vara mer annorlunda än den där ödesdigra septembernatten på Östersjön. Han är kapten på en superyacht, ett fartyg för de verkligt rika och kryssar ofta omkring på Medelhavet. Då ÖT når honom befinner han sig utanför den turkiska kusten. – På en rent personlig nivå så påverkade olyckan mig inte så mycket, säger Lundström. Från sjukhuset i Hangö blev det i princip direkt tillbaka till jobb då färjan så småningom kom tillbaka till Helsingfors. Det blev inga trauman och det var aldrig fråga om att sluta och skaffa landjobb. – Nä, jag hade jobbat ett par år till sjöss och hur tragiskt det än är så händer olyckor. Flygplan störtar, fartyg förliser och trafikolyckor sker. Så är det bara. I dag bor Lundström sedan ett par år tillbaka med sin familj, fru och tre barn i Fuengirola på solkusten i Spanien. Det är sällan han tänker på Estonia. Men i samband med en flytt hittade barnen den medalj han fick för sin insats och då kom minnena. – Hela händelsen den där natten är ju inget man direkt tar upp som en middagsdiskussion men för barnen måste jag ju berätta vad det handlade om. Det som gör Lundström riktigt less är alla konspirationsteorier angående Estonia. Det verkar vara svårt i dag att acceptera att olyckor sker. – Jag köper nog händelseförloppet som haverikommissionen kom fram till. Det behövs inget annat än flera ödesdigra faktorer som samverkar för att sänka ett fartyg. I fallet Estonia fanns ett bogvisir som inte var optimalt utformat, hög hastighet och en svår sjögång. Tillsammans gav de ett tragiskt utfall. Estonia har ändå hjälpt till att utveckla sjösäkerheten till sjöss. Enligt Lundström är medvetenheten hos besättningar på färjor något helt annat i dag än för tjugo år sedan. Besättningarna utbildas mer i dag i hur man ska använda räddningsutrustningen. – Det syns bland annat i simulatorträningar som alla sjöbefäl i dag måste göra. Gänget som jobbar på färjor har bra koll på läget och imponerar ofta då olyckor tränas i simulatorer. Lundström utbildade sig till överstyrman strax efter Estoniaolyckan och småningom blev han kapten. – Vi satsar mycket på att öva med besättningen för olika olyckssituationer. Bland annat har jag skaffat en rökmaskin ombord så att man kan göra det mer realistiskt. Från slutet av nittiotalet har han jobbat som befälhavare på lyxyachter. Det första jobbet han hade inom den nischen var som befälhavare på entreprenören Lillbackas motoryacht. Det är ett omväxlande jobb som fört Lundström i princip överallt på jorden. Estonia har kanske ändå omedvetet påverkat Lundström och alla andra som jobbar till sjöss. För i ryggmärgen finns i dag en ödmjukare inställning till havet än innan. En insikt som ger en djup respekt för havet. Estonia ligger i dag på 80 meters djup, drygt 20 sjömil sydost om Utö. Ombord finns fortfarande hundratals av de 757 som saknas. Totalt dog 854 i katastrofen. – Visst förstår jag de anhöriga till offren som skulle vilja ha en grav att gå till men som sjöman tycker jag ändå att havet är en fullgod gravplats.